Jag somnade den 8:e mars nästan euforisk. Jag var glad för att det kändes som att rättvisan var på väg någonstans. Någonstans större, öppnare, bättre.

Jag vaknade den 9:e mars och var stressad. Vi skulle ha kalas för dottern. Mat skulle lagas, lokal skulle dekoreras, saker skulle fixas. Då och då gick jag in på Facebook och Twitter och såg att alla pratade om Malmö. Något har hänt. Något hemskt.

Jag fortsätter dekorera. Får ett sms. ”Har du hört vad som hände i Malmö?”

När jag till slut fick allt återberättat för mig av mina vänner vred det sig i magen. Sex personer blev attackerade efter den feministiska ”Ta tillbaka natten”-demonstrationen i Malmö. Det känns hemskt att skriva det, men jag väntade nästan på att detta skulle ske. I tider som denna är en bra dag något sällsynt. Vi kunde inte ens få en enda dag i rättvisans namn. För det finns ingen rättvisa.

Och jag är så jävla arg.

Jag är arg på Säkerhetspolisen och regeringen som försöker beskriva nazister som ett gäng grabbar som gillar att lyssna på musik ihop. Och att Säpo säger ”Vi ser ingen ökad avsikt eller förmåga att begå politiskt motiverade brott när de kommer hem” om nazister som åkt ner till Ukraina låter nu, en dag som denna, väldigt skevt. För det är illa nog att Säpo uppenbarligen inte har något som helst intresse av nazister som åker till Ukraina. Men än värre är det kanske att de inte har koll på dem som försöker mörda folk i Sverige.

Jag är arg på massmedia som pratar om en ”sammandrabbning mellan höger- och vänsterextremister”. Som är för fega för att erkänna att vi faktiskt har nazister i Sverige. Våldsamma nazister som även attackerar icke-organiserade antirasister. Som försöker få det att se ut som vi antirasister är minst lika skyldiga. Att vi ”gör upp på gatorna” i någon slags välplanerad cowboyduell. Att om man håller sig utanför så klarar man sig undan denna sammandrabbning. Problemet är bara att sammandrabbning aldrig är mellan höger- och vänsterextremister. ”Sammandrabbningen” är en attack från nazister på vårt samhälle.

Jag är arg på liberaler. Mer än vanligt idag faktiskt. För att de bara måste, i en tid som denna, sitta och gnälla om att antirasismen har ”kapats av vänsterfolk”. Och därför kan de inte engagera sig i antirasismen. För att de inte vill stå under den röda fanan.

Lyssna, liberaler. Erkänn bara som det är. Ni vill inte engagera er i antirasismen, punkt. Kom då inte och gnäll som att ni vill vara en del av den men bara på era egna villkor. Att ni är mer bekymrade över röda fanor än beväpnade nazister säger en hel del om er. Att ni ställer krav om andra människors engagemang i en manifestation för allas lika värde säger även det en hel del om er. Människor har blivit attackerade och ni snackar om fanor.

Jag är arg på Fredrik Reinfeldt. För att han är tyst. Som alltid.

Men i denna ilska så ser jag alla bilderna på tusentals människor som på mindre än ett dygn efter attacken samlats över hela Sverige. Som kramas och gråter, som ger varandra styrka och pepp. Som säkrar varandra att vi är faktiskt fler än nazisterna. Som står starka och enade. Som vägrar lämna över våra gator, vår trygghet, våra mänskliga rättigheter till nazister. Som tycker att ett samhälle där feminister blir attackerade av nazister efter en fredlig demonstration är ett stört samhälle som vi inte vill ha.

Som skanderar att kampen fortsätter. Och det gör mig gladare att veta att jag inte är ensam.