Men så enkelt är det inte.
Konflikterna mellan Sverige och omvärlden har varit betydligt färre än mellan Nato och omvärlden. Vilket, i vart fall i just den delen, snarare talar för att Sverige nu är mer utsatt än tidigare. När Ulf Kristersson efter mötet i Vilnius uttalade att Sverige nu ska "visa intresse för säkerhetsfrågor som USA ser i helt andra delar av världen" så pekade han själv på just detta.
Det är lite märkligt att svenska medier inte haft större intresse av att analysera detta uttalande för vad det faktiskt innebär. Särskilt med tanke på att Bo Lundgren, en av Kristerssons företrädare som M-ledare, ville att Sverige militärt skulle stötta USA:s krig i Irak som tack för vad USA gjorde under andra världskriget.
Ett annat märkligt förhållande – som inte rönt det intresse det borde – är att Sverige nu lovat att stötta Turkiets vilja att bli medlem i EU. Sverige ska inom EU fungera som lobbyist åt Erdogan.
För bara några månader sedan var Sverige ett av de länder som hårdast kritiserade Turkiet för brott mot mänskliga rättigheter. Nu ska vi vara Erdogans partner inom EU, samtidigt som vi – om jag förstått det rätt – fortfarande ska vara en aktiv röst för mänskliga rättigheter i länder som Kina och Ryssland.
Når inte hyckleriet gigantiska nivåer just nu?
Sverige har dessutom, lagom till Natomedlemskapet, ändrat i grundlagen så att journalister som avslöjar sådant som ”kan skada länder som är partner till Sverige” riskerar upp till åtta års fängelse. Sådant kallas numera "utlandsspioneri". Begår Turkiet ett flagrant brott mot sina medborgare så avslöja det inte, ty det kan skada Sveriges relationer med partnern Turkiet.
Som sagt, når inte hyckleriet gigantiska nivåer?
Sverige var tidigare drivande för kärnvapennedrustning, men när närmandet till Nato blev aktuellt valde Sverige att inte skriva på FN-konversionen om förbud mot kärnvapen. Trots att Sverige varit med att driva fram den text som ligger till grund för konventionen. Största möjliga tystnad anbefalldes även inom landet. All kritisk analys har beskyllts för att gå Putins ärenden. Så skräms till tystnad, demokratin sätts på undantag för att, som det påstås, värna demokratin.
Når inte hyckleriet … ja, ni vet.
Så läggs pusselbit till pusselbit. Och plötsligt framträder en helhet som borde få även en och annan liberal att fundera på vad de kravlöst gett sig in i.
Sveriges ansökan om medlemskap skickades in när retoriken i den svenska debatten var som mest upphetsad – det sades (till och med av Miljöpartiets talesperson) att en folkomröstning i denna fråga var olämplig eftersom folket skulle kunna bli påverkat av främmande stat. Tilliten till folket tycks minimal. Det sades också att det var bråttom – det sistnämnda förstärktes av bilder på hur Försvarsmakten lät stridsvagnar köra omkring i Visby som om Gotland var akut hotat. Det hela var ett gigantiskt skådespel som vore det iscensatt av en sån där auktoritär regim som vi haft för vana att kritisera.
Nu står vi där vi står. Inväntar att turkiska parlamentet ska välsigna oss. I väntan på denna välvilja så har vi annat att fundera på. Ulf Kristersson har nämligen inte bara lovat att Sveriges militära utgifter ska uppgå till minst 2 procent av BNP, vilket är rättesnöre inom Nato, utan att detta ska ses som ett golv.
Två procent av BNP, som alltså ska vara ett golv, utgör ungefär en tiondel av statens totala utgifter. I en tid när skolan, vården, rättssystemet, järnvägen och till och med avloppssystemen formligen skriker efter pengar som nu slukas av militären.
Men, vinnare finns. Krigsmaterielkoncernen Saabs aktier har stigit med 170 procent sedan krigsutbrottet och vd:n Micael Johansson meddelar (DN 12/7) att Natomedlemskapet utgör grund för större framgångar. I vart fall så länge det är krig.
