Kanske är filmen så stark för att den fångar att smärtan finns kvar när dammet lagt sig. Eller för att den så tydligt säger att dödandet av civila inte är slumpartat, utan målinriktat. Eller för att det som beskrivs fortfarande pågår, efter snart tio månader, medan omvärlden tittar på. 

Det är läkaren Mark Perlmutter som intervjuas av CBS om vad han sett i Gaza. Han har svårt att hålla tillbaka tårarna när han gör det. Ingenting, säger han, går att jämföra med det här. När någon med hans erfarenhet säger det betyder det komplett mörker. 

Vi pratar sönderslitna barn. Shredded är ordet han använder. Intervjuaren stannar upp, upprepar ordet. Vi pratar småbarn som har dubbla skotthål i huvudet. Sådant händer inte av misstag, säger Perlmutter. Någon har velat döda de här barnen.

Perlmutter berättar att han aldrig sett ett värre blodbad bland civila. Intervjuaren frågar om han menar barn, han säger att det nästan uteslutande handlar om barn. Rösten spricker när han säger att han aldrig sett något liknande. Jag går sönder igen.

När Donald Trump blev skjuten i örat under ett kampanjmöte tog det bara några timmar för statsminister Ulf Kristersson (M) att fördöma attacken. Om Israels folkmord i Gaza har Kristersson fortfarande inte sagt någonting. Tio månader, tusentals döda barn. Jag förstår inte hur man kan fortsätta tiga. 

Kriget måste ta slut snart, något annat är övermäktigt att föreställa sig (även om jag vet att mycket lite talar för det). Men, som sagt: smärtan finns kvar när dammet lagt sig. Förödelsen försvinner inte när Israels automatvapen och pansarvagnar gör det. Vad händer med palestinierna då? 

Jag tänker på de barn som klarat sig men inte har någon familj kvar. På de sjukdomar och krigsskador som måste behandlas när det inte finns några sjukhus (nu kommer rapporter om att polio riskerar att spridas i Gaza). På studenter vars utbildning bokstavligen gått upp i rök eftersom deras universitetsbyggnader bombats. 

I filmklippet frågar intervjuaren om de känslomässiga såren. Hur mäter man dem? 

Perlmutters röst brister igen. Det är klart det inte går, säger han. Han kan inte ens mäta sina egna. Det kan inte jag heller men jag vet att de är så ofantligt små i relation till de sår som Israel orsakat hos människorna i Gaza. Med vilja. Skotten i barnens huvud är ingen slump.

Det är plågsamt tydligt att Sveriges regering drabbats av en ideologisk blindhet som gör dem oförmögna att se vad som sker. Man har bestämt sig för att Israel är ”the good guy” och ser därför inte bristerna ens när de är det enda som finns kvar. Det är ett dysfunktionellt förhållande och Ulf Kristersson måste göra slut. 

Men det finns uppenbarligen ingen bästa vän med korrekt kalibrerad moralisk kompass som kan prata Kristersson till rätta, och säga något i stil med att det aldrig är för sent att förändra något, eller bara visa filmklippet jag berättat om här. Är man inte gjord av sten borde det senare räcka. 

Nej, Kristerssons allierade tycks sluta upp bakom inställningen att Israel bara råkar döda tusentals barn. Alice Teodorescu Måwe, numera EU-parlamentariker för Kristdemokraterna, menade häromdagen att det inte är tal om något folkmord eftersom Israel saknar uppsåt (min kollega Henrik Jalalian skrev klokt om det). 

När jag skriver den här texten rapporterar CNN att israeliska soldater skjutit mot civila som de tvingat till evakuering. Nära hundra döda, många barn. Ta in det: först uppmanar man människor att fly, sedan skjuter man dem. Varsågod, Teodorescu, här har du ditt uppsåt, om prickskyttars upprepade skott mot barns huvuden inte räcker. 

Den här texten blir inte komplett utan att nämna USA. Vid sidan av Donald Trumps blodiga öra och Joe Bidens avbrutna kandidatur finansierar denna supermakt, som Ebba Busch (KD) beskriver som en viktig samarbetspartner och vän till Sverige, Israels attacker mot civila i Gaza. Regeringen kommer aldrig våga gå emot USA. Tydligen blir man hellre medskyldig till folkmord.

Filmklippet spelas upp en andra gång. Shredded children skär in i mig igen. Tankarna går till ett annat klipp jag såg som visade just det: en man håller i det som nyss var ett barn men som nu är en huvudlös kropp. Ulf Kristersson kan inte ha sett det klippet. Å andra sidan: hur har han lyckats undvika det?

Jag förstår inte hur världen ska reparera de skador som orsakats i Gaza, på människors psyken, på hela städer, på skolor och sjukhus och bostadshus, på en hel befolkning. Jag förstår inte hur vi ska kunna gottgöra för den kollektiva menlöshet som gör att dödandet kan pågå. Evigheten är för kort tid för att sona ett sådant brott.