Den är inte en bok om Fredrik Virtanen eller om någon enskild man alls. Inte heller är den en nischad problembeskrivning av kultur- och mediebranschen. Alla som arbetat ett tag, i praktiskt taget vilken bransch som helst, kan säkerligen känna igen sig. 

De uppburna männen i olika positioner som skyddar varandra, ibland med hjälp av kvinnliga medlöpare, och alltid med den säkerhet som bara sådana som står över lagen kan åtnjuta. De där männen finns överallt.

”Du var ju redan dömd för grovt förtal när du valde att ge ut den här boken. Tycker du att du på något sätt står över lagen då?”

Frågan ställdes av Fredrik Virtanens advokat under rättegången, trots att någon dom mot Cissi Wallin faktiskt inte har vunnit laga kraft och det alltså inte finns någon grund för att tilltala henne som skyldig, eller som någon som tydligen skulle anse sig ”stå över lagen”. På åklagarmyndighetens hemsida beskriver man förtal och grovt förtal. Som (enda) exempel på när det kan vara påkallat att en åklagare väcker åtal nämns ”stor spridning (exempelvis på internet) av påståenden om att en person har begått ett allvarligt sexualbrott”. Stora summor skattemedel och ansträngningar har gått till att ”det allmänna” ska åtala kvinnor som berättat om sina upplevelser i kontakt med män. 

I dagsläget är kvittot efter metoo att ett antal kvinnor dömts för förtal efter att på olika sätt ha berättat om vad män utsatt dem för och att en kvinna dessutom dömts för förtal i samband med att ha anmält en man för övergrepp. 

Det här är inte ett angrepp mot åklagarmyndigheten utan snarare ett bra exempel på hur en ton sätts i ett samhälle. Vi balanserar farligt nära gränsen till samhällelig tystnadskultur – för kvinnor i alla fall.

Även när Cissi Wallins bok nu undkommer bränning efter att juryn friat henne, lever kvinnor i Sverige i en verklighet där män kan härja mer eller mindre fritt utan att riskera rättsliga konsekvenser. 

Det är fortfarande bara en försvinnande liten del av alla våldtäkter som anmäls, och bara en liten del av alla våldtäkter som anmäls leder till åtal, och bara en liten del av alla åtal leder till fällande dom.

I en ledare i den här tidningen konstaterade jag för ett par år sedan under tiden den första förtalsprocessen pågick mot Cissi Wallin, att en vad en kvinna har att tjäna på att peka ut en man som våldtäktsman är lätt definierat: absolut ingenting.

Allt att förlora, snarare.

Som alltid engagerade den här typen av resonemang. Det är verkligen inte okontroversiellt att skriva om kvinnors rättigheter, upplevelser eller rätt till sina upplevelser. ”Varför skriver du sådan skit? Du har inga bevis och då har du inte rätt att publicera det”, mejlade en påtagligt upprörd Staffan. Ungefär samtidigt basunerade Jan Guillou ut i Aftonbladet att ”If you can’t do the time, don’t do the crime”. Män som Fredrik Virtanen, män i allmänhet, har allt att vinna på det rådande systemet. De får ju i princip aldrig sådana frågor av den karaktär som den Cissi Wallin avkrävdes ett svar på under rättens första dag. Tycker de att de står över lagen?

Jag vet att Cissi Wallin inte vill bli kallad hjälte. Men det är uppenbart att även ett av världens mest jämställda länder behöver kvinnor som riskerar allt för att stå upp för sig själva och rätten till sin egen upplevelse och historia – och vägrar underkasta sig något av det allra heligaste vi har: Mäns sårade egon. Utan de som går före kan andra inte följa.