”Fastigheter går nu skamligt bra, flyktingar behandlas skamligt illa”, säger Akelius till Dagens Industri.
”Jag skäms över hur Europas politiker söker poäng från främlingshatare. Vi kan inte hjälpa alla, men flera miljoner.”
Läkare utan gränser hoppas slå rekord.
”Det här inspirerar människor till att ge”, säger Katharina Ervanius, relationsansvarig på Läkare utan gränser, till Dagens Industri.
Hon menar att Akelius utmanar provinsiell välgörenhet.
”Vi har aldrig haft en tradition i Sverige av att utmana varandra på detta sätt.”
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I fjol fick Läkare utan gränser in nästan 80 miljoner kronor. Nu hoppas Akelius att det ska bli mer. Inget problem om andras gåvor betyder att han ska bidra med uppemot 200 miljoner. Ingen övre gräns. Han hoppas att det ska ”svida”. Pengarna tar han ur stiftelsen Akelius Foundation, som äger majoriteten av det snabbt växande och mycket lönsamma fastighetsbolaget.
”Jag bävar och njuter.”
Vill en miljardär hjälpa till är det väl att tacka och ta emot innan han ångrar sig. Akelius har tidigare, via stiftelsen, delat ut mer än en halv miljard kronor till SOS Barnbyar.
Varför gnälla?
För en syrisk flykting har graden av egen-intresse – hos miljardären, hos vanliga dödliga – ingen som helst betydelse. Resultatet räknas. Antalet doser antibiotika, antalet nödpaket med välling, antalet filtar i lägret.
Men förlåt, jag kan inte hindra mig. Jag måste gnälla.
Det handlar om Akelius. Om hur han länge manipulerat medier att framställa honom som en excentrisk världsförbättrare, komplett likgiltig inför sin egen förmögenhet. Varje sådan artikel skuggar de kritiska som publiceras om hans faktiska verksamhet, att hyra ut lägenheter.
Det händer ständigt. Ett exempel är att Göteborgs-Posten ringer upp honom för att ställa frågor om att han hamnat på listan över Sveriges rikaste. ”Jag har gett bort allt jag har skapat”, svarar Akelius. ”Jag kan inte köpa en plats i himmelen.”
Så brukar det låta.
Akelius hjälper Haiti efter jordbävningen. Akelius satsar 100 miljoner på ett spel som ska underlätta för nyanlända att lära sig svenska. Akelius hyr en privatjet för att flyga till Göteborg och tv-debattera mot restriktiv migrationspolitik.
”Jag kan inte annat än hjälpa”, säger han till Aftonbladet.
Akelius gillar verkligen att berätta om sitt påstått enkla liv. Hur han inte imponeras av klockor och bilar. Han vill bara titta på delfiner och äta smoothie med gröna ärtor till middag. Sedan är han nöjd. En liten roddbåt (19 000 kronor) har han i alla fall kostat på sig i sin exil på Bahamas.
”Jag har ingen form av inkomst”, säger han till Hem & Hyra.
Tio miljarder kronor har gått till stiftelsen, medan han själv har behållit blygsamma tio miljoner som ”räcker gott”. Hävdar han själv.
Det är ett fascinerande förvandlingsnummer. Han är Sveriges största privata hyreshusägare, tidigare omskriven som skattesmitare. Nu har han blivit ”bananodlande filantrop”, för att citera Dagens Industri, alltid redo att ge honom goodwill.
Samtidigt planerar hans fastighetsbolag att erbjuda hyresrätter som motsvarar ett femstjärnigt hotell. Det kommer att kosta 30 000 kronor/månad att bo i dem. Men konceptet tas inte till Sverige.
”Jag orkar inte hyresförhandla om Bose högtalare, hembio, ångbastu, spa i huset, vinservering i en lounge”, säger Akelius i en intervju med tidningen Hem & Hyra (som han verkar ha ett sadomasochistiskt förhållande till: ju skarpare konfrontationer, desto fler intervjuer från Västindien).
I stad efter stad har det kommit rapporter om hur dyrt det kan bli att hyra av honom. Särskilt kopplat till renoveringar.
”Jag driver inga hjälpprojekt i Sverige”, svarar Akelius.
Och:
”Jag väljer hyresgäster med fet plånbok.”
Den attityden har skapat problem även utanför Sverige. Häromåret samlade ett upprop mot en planerad renovering i Berlin in fler än 50 000 namnunderskrifter. Den gången handlade det om höjd hyra med 40–65 procent.
Och kanadensiska Akelius-boende skrev 2014 ett desperat brev till dåvarande bostadsminister Stefan Attefall (KD) för att informera honom om, förutom chockhöjd hyra, dåligt underhåll och grundlösa vräkningar.
”Det är ganska uppenbart att de vill göra sig av med de gamla hyresgästerna och få hit folk med mer pengar”, sa en upprörd hyresgäst (som hade mögel i sin lägenhet) till Dagens ETC.
I år är det Brooklyn, New York, som fått nog av bolagets ”avskyvärda taktik”. Enligt protesterna trakasseras hyresgäster och de minst motståndskraftiga vräks.
Akelius stiftelse fylls ständigt på av fastighetsaffärer. Om hans privatekonomi vet vi egentligen bara vad han vill att vi ska veta, att han möter ålderdomen med en skärva av den förmögenhet som han byggt under decennier. Kanske stämmer det.
Akelius engagemang verkar genuint. Han tycker som han tycker. Han ger för att han ser att pengarna gör skillnad. Men helt säkert är hyresgästerna källan till dessa gåvor till välgörenhet. Och det kan vara värt att komma ihåg när han, utan motstånd, återuppstått som generös mysfarbror.
