För er som kan behöva en förklaring: patriarkatet är den kvinnoförtryckande könsmaktsordning som berövar kvinnor grundläggande rättigheter. Och ja, vårt samhälle är ett patriarkat. 

Många timmar av 2015 har gått åt till ilska. Det trots att vi för första gången under min 30-åriga livstid, förmodligen någonsin, har en statsminister som uttryckt att patriarkatet ska störtas. Han lyfter i och för sig inte många fingrar för att störtandet ska verkställas. 

Vi är många som är förbannade över alla dessa män som ständigt avbryter, som anser sig har självklar rätt att uttrycka just sina smarta funderingar över sakernas tillstånd och ta sin självklara plats så fort tillfälle ges. Till saken hör att de ofta inte är smarta, tvärtom rör det sig nästan alltid om okvalificerade gissningar. Ett extremt störigt beteende. 

Varje gång detta händer häpnas jag över att vi är så många som låter dem hållas.

Det är dags att vi sätter ner foten nu. Vi har inte tid att bli avbrutna för att tvingas lyssna på någon random mans tankar. 2016 är året vi säger ifrån, höjer rösten och påtalar att det inte är okej att avbryta bara för att man kan. Deal?

En annan sak att uppröras över är att Sveriges väg till jämställdhet verkar vara evighetslång. Om vi tittar 20 år tillbaka i tiden så är det inte särskilt mycket som hänt, det är exempelvis fortfarande kvinnor som tar ut majoriteten av föräldraledigheten. Siffror från SCB visar att kvinnorna i dag tar ut 75 procent av dagarna och männen 25 procent. Det går att jämföra med 1995 då kvinnor tog ut 90 procent av dagarna. I och för sig en lite ökning av männens uttag, men föräldraledigheten är långt ifrån jämställd. 

Vilket jag själv fått erfara. Jag och min man har bestämt oss för att vara hemma med vår son nästan lika länge, vilket har lett till reaktioner jag inte väntat mig. Folk i vår omgivning tycker att min man är fantastisk som är hemma ett halvår. Att jag var föräldraledig två månader längre är det ingen som hyllar. Någon fällde också kommentaren att de flesta pappor hen känner är hemma i tre månader, så sex månader är ju väldigt lång tid. Hej 2015. Vägen till ett jämställt uttag av föräldraledigheten känns tämligen lång den också. 

När det gäller löneskillnader mellan könen är det samma entoniga visa varje gång. Kvinnor har i dag 87 procent av männens löner. 1995 var siffran 84 procent. Tre procent på tjugo år. Det ojämna uttaget av föräldraledigheten är en förklaring till att löneskillnaderna består. Allt hänger som bekant ihop. 

Livet som kvinnlig pensionär ser inte ljusare ut; kvinnor har 66 procent av mäns pensioner.

Med de här små myrstegen till ett jämställt samhälle kommer det enligt SCB dröja till 2205 innan Sverige blir ett land där kvinnor och män har samma villkor och rättigheter. Det är fan lika oacceptabelt som det var förra året.

Det är dags att växla upp nu, kampen för jämställdhet måste uppenbarligen bli ännu hårdare. Det är nog nu, ni män kan inte fortsätta med er självklara rätt som ni alltid gjort. Kom med i matchen och inse värdet av att leva jämställt, i hemmet och på arbetsplatsen. Jag lovar att ni kommer må lite bättre.