Det är två saker som står på spel när ett stort företag etablerar sig i Sverige och sedan vägrar teckna kollektivavtal.

För det första, varje enskild löntagares villkor. Oavsett hur schyst en arbetsgivare är, med bra lön, fruktkorg, rabatter och julgåvor, så finns ingen garanti i det. Dessutom är det helt okej att vara schyst även med ett avtal. Kollektivavtalet innehåller grundläggande rättigheter, sådant som arbetsgivaren inte när som helst kan plocka bort. 

För arbetarna på Tesla skulle ett kollektivavtal betyda att de får högre lön. De ligger idag lägre än snittet i bilbranschen, enligt facket. Men det skulle också ge garanterad årlig löneökning, komplett försäkringsskydd, rätt till omställningsstöd, möjlighet till deltidspension, arbetstidsförkortning och en hel del annat. Kort sagt. Ett kollektivavtal är bättre, även om man skulle bli av med en chokladask till jul. 

För det andra skapar den svenska modellen ordning och reda. 90 procent av alla löntagare i Sverige omfattas av ett kollektivavtal. Det ger tydliga spelregler för alla inblandade och gör att Sverige är ett land med väldigt få arbetsmarknadskonflikter. Det är bra för företaget och dess löntagare, men också för alla oss andra. En fungerande arbetsmarknad ger tillväxt, alltså både höjda löner och mer pengar till välfärden. 

Så varför vägrar då Tesla att teckna kollektivavtal? 

Ja, det finns egentligen inga rationella skäl. Hos de företag i Sverige som har, alltså nästan alla, är både fack och arbetsgivare nöjda, även om man så klart konfliktar om innehållet i avtalet vid varje omförhandling. Jag kan inte hitta något annat skäl för Tesla att obstruera än att de helt enkelt inte har lust. Elon Musk vill bestämma själva, enligt den feodala idén om att den som köper någons arbete ska ha all makt att bestämma både pris och villkor. 

Världens rikaste man går i konflikt med svenska arbetare, men inte bara det. Han muckar också hela den svenska modellen, ett bra system som byggt Sverige starkt i nära 100 år. 

Sju veckor in i strejken är den svenska modellen fortfarande tydlig och stark. Tesla har försökt få staten att gå in i strejken genom att kräva att löntagare på statliga företag inte ska kunna utnyttja sin rätt till sympatistrejk. Detta har avvisats i domstolsbeslut. Sympatiåtgärderna växer och sprider sig utanför landets gränser. Och trots bitande kyla står strejkvakterna tryggt vid fabriksgrindarna. En imponerande sammanhållning för rätten att få sina rättigheter tillgodosedda. Men det är också ett högt spel. 

Jag måste erkänna att jag är orolig över hur den här konflikten ska sluta.

I Walter Isaacsons nyutgivna biografi över Musk tecknas på nästan 700 sidor bilden av en man med grandios självbild och en tvivelaktig syn på demokrati och andra människors rättigheter. Det finns ytterst lite som talar för att han skulle söka kompromiss. Jag måste erkänna att jag är orolig över hur den här konflikten ska sluta. En motpart som är van att få sin vilja igenom i varje detaljbeslut, och som beter sig som en tjurig unge som gått i baklås, är inte i stånd att fatta rationella beslut. Det närmaste att jämföra med är väl Margaret Thatchers agerande mot gruvarbetare på 80-talet. En konflikt som snarare var ideologisk än logisk. Hon ville, precis som Musk, visa vem som bestämmer – att pengar bestämmer.

Jag vill sända all styrka till de strejkande och till de som på olika sätt tar kampen för schysta villkor, för den svenska modellen och mot en tillbakagång. För det är vad strejken i grunden handlar om, att inte backa till en tid där den som behöver ett arbete måste bocka och buga och tacka patron för den lilla del av vinsten som han vill avstå i lön till de som gör jobbet.