Att åka runt i en röd Tesla när ägaren inlett en strid mot svensk fackföreningsrörelse och svenska kollektivavtal är inget man vill skryta om och det hjälper inte att det bara för två år sedan var en motsatt symbol, en bil för omställning och förändring av makten över trafiken.
Teslas ägare skämmer ut den produkt som tusentals arbetare, ingenjörer och programmerare tagit fram. För visst är det en fin produkt. ETC har kört sina bilar i flera hundratusen mil nu, vi har använt dem som fraktbilar, bilpoolsbilar, turnébilar och vanliga tjänstebilar. Eftersom vi kör dem med egen solel till största delen är det dessutom billigt, vi har sparat flera miljoner kronor på dessa mil sedan första bilen 2013. Och klimatmässigt är frakterna en succé.
Men nu smutsas allt detta ner av en strid om något så grundläggande som löntagares rätt att sluta avtal om sitt arbete.
Sällan har den sjuka makten blivit så synlig, en ägare med åsikten att den enda makt som ska räknas är ägandemakten, förstör en symbol som miljoner människor, både jobbarna och användarna, tillsammans skapat.
För att han inte vill att löntagarna ska ha en gemensam makt som motsvarar hans egen.
Striden som vuxit genom Teslas vägran att förhandla om kollektivavtal handlar dock inte bara om en dåre på toppen.
Det är många även i den ägande svenska klassen som hoppas på ett fackligt nederlag här.
Kollektivavtalet, detta reglerade minimiavtal som ger löntagare en grundtrygghet vad gäller lön och pension och villkor på jobbet, är något som svenska företagare också irriterat sig på. Kanske inte i första hand de stora då de ser kollektivavtalet som en försäkring om arbetsfred, väldigt få arbetsgivare har problem med avtalen då de inneburit fördelar för dem.
Fackens utgångspunkt i de stora avtalsrörelserna har aldrig handlar om att ta strid om vinsterna, utan mer om att ta hänsyn till det som kallas konkurrenskraft. Vilket gjort att svenska löner aldrig stuckit iväg, det är bara vinsterna och förmögenhetsutvecklingen som tokvuxit.
Men under de stora företagen finns småföretagare som tycker kollektivavtalet blir krångligt och som får felaktig information och propagandamyter av lobbyister som försöker rida på missnöjet.
En sådan är Günther Mårder, som länge varit boss för Företagarna. Många tror nog att det är en arbetsgivarorganisation, alltså en förhandlande motpart till facket, men det är bara lobbyism och propaganda där budskapet satts av Mårder själva:
”Vinst är det vackraste vi har.”
Nu driver han kampanj mot fackens möjlighet att sympatistrejka, alltså att andra förbund än IF Metall stoppar leveranser, post eller andra jobb som fackliga medlemmar gör åt Tesla.
Argumenten är från 1800-talet, det är ”fackpampar” som söker makt och kollektivavtal är avtal som företagarna tvingas skriva på under hot och därmed borde vara ogiltiga.
Det här är ju en strid som är omöjlig för företagen att vinna, svenska anställdas rätt att teckna avtal gemensamt är den makt de har. Utan den blir det knappast någon produktivitetsutveckling alls.
Därför ska man nog titta till USA för att förstå varför Tesla så hårt vägrar avtal. De nyrika ägarna av nya stora bolag är nog helt enkelt rädda. I USA har facket vunnit en stor strid mot biljättarna. På Ford får medlemmarna mer lönehöjningar under de kommande 4,5 åren än de har haft totalt under de senaste 22 åren. De andra stora har också tecknat avtal. Men inte Tesla. Än.
På samma sätt pågår ett fackligt muller i Tyskland där Tesla nyligen pressades att höja lönerna till normal tysk nivå.
Det som hänt i USA, att arbetare organiserat sig och vunnit stora strider, är något som ingen trodde skulle ske för bara några år sedan. Men amerikanska arbetares levnadsstandard har förstörts av flera kriser samtidigt som vinstutdelningarna till ägare ökat, även i nyligen konkursade bolag som biljättarna.
Och den enda metod som fungerar för att bygga ekonomiskt motstånd är organisering i facken.
Nu har IG Metall i Tyskland uttalat sitt direkta stöd för de Tesla-anställda i Sverige. Tänk en gemensam kamp om avtal i flera länder mot de internationella storföretagen. Plötsligt blir löntagarnas svaghet mot de megastora internationella bolagen, något helt annat.
För ett år sedan hade jag nog skrivit att det är en svår vänsterdröm i en nyliberal era.
Men så händer det.