BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.”

I den första paragrafen slås fast att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att folkstyret bygger på ”fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt” som ”förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse”. ”Den offentliga makten”, avslutas första paragrafen, ”utövas under lagarna”. 

I regeringsformen, en av Sveriges fyra grundlagar, står alltså att läsa att det allmänna ska trygga rätten till arbete, bostad och utbildning och verka för social omsorg och trygghet. Hur ska vi förstå en situation i vilken det allmänna i stället gör det omvända? När det allmänna i stället för att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning motverkar denna rätt och när det i stället för social omsorg och trygghet verkar för social vårdslöshet och otrygghet? När den offentliga makten inte utövas i enlighet med lagarna utan genom en praxis som växer fram utan hänsyn och i direkt motsats till lagarnas sällan svårtolkade innebörd? Den situation som beskrivs ovan är inte en dystopisk framställning av framtiden – eller hämtad ur ett tankeexperiment – utan sammanfattar faktiska händelser i vår samtid. 

Det är alltså inte bara socialtjänstlagen och dess formulering att ”id åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas” som sätts ut spel när nio familjer med totalt 17 barn i Sundbyberg vräks av det allmännyttiga bostadsbolaget Förvaltaren. Det är inte bara hälso- och sjukvårdslagen och dess formulering om en ”god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen” som sätts ur spel när landstinget i Västernorrland lägger ned BB i Sollefteå. Det är en av Sveriges fyra grundlagar. 

Motståndet mot lagvidrig uttolkning av regeringsformens första kapitel, andra paragraf, kan dock inte räkna en liberal debattörskader – som annars är snara att skynda till grundlagarnas försvar – till sin skara. Kanske är detta inte konstigt eftersom den ideologi de företräder är samma som driver på utvecklingen av den praxis som gör våld på det som stipuleras i regeringsformen. Ett våld riktat mot hur det allmänna särskilt ska ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”. Ett våld, vilket Björn Krogvig har uppmärksammat i Arbetaren, som det allmänna riktar mot innevånarna. 

Motstånd gör i stället de familjer i Sundbyberg som vägrar låta sig vräkas, motstånd gör Ådalingar som i över 100 dagar har ockuperat Sollefteå BB för att få en ändring av nedläggningsbeslutet. Motstånd gör de boende i Hagsätra och Husby som organiserar sig mot stundande renovräkningar, motstånd gör vårdarbetare och vårdtagare som protesterar mot de stängda vårdplatserna och den ojämlika vården i Stockholms läns landsting. Motstånd gör de boende i Järva genom organiserad kamp mot det våld som förekommer på både gatan och i stadens förvaltningar. Ett motstånd mot en samtid som fråntar oss de mest fundamentala förutsättningar för mänskligt liv. Ett motstånd som är ett försvar av grundlagsskyddade rättigheter. Ett motstånd som borde göras till lag, om än bara en moralisk sådan.