Som läsare av The Guardian hörde jag tidigt talas om Hilary Mantels bok Wolf Hall. Den hyllades, hon fick Bookerpriset. Men jag har sällan varit lockad av vad som kallas historiska romaner. Och en roman om Henrik VIII verkade trist, monarkins riddar Blåskägg, med alla dessa fruar – fast just hans skägg var rött. Jag sorterade bort boken som tillhörande engelsmännens besynnerliga passion för huset Tudor.

Den kom på svenska och jag bläddrade förstrött i bokhandeln, annorlunda språk, en massa om ädelstenar i mössor, la bort den. En i alla bemärkelser historisk journalist och vän till mig sa att han börjat på boken, men lagt bort den; en kaskad av babbel var hans dom. Men jag är förtjust i att läsa också böcker som inte tilltalar mig och inför en helg skaffade jag Wolf Hall, för att kolla. Från och med då satt jag naturligtvis fast, annars hade det inte blivit någon kolumn. Detta var något fullständigt annorlunda. Att återvända till boken efter åtaganden och jobb var som att sätta sig i en tidsmaskin och förflyttas till 1500-talet, hundratals fascinerande detaljer om kläder och verktyg, straff, tänkesätt, mat och gudstro. Språket är helt nytt, en blandning av gammalsvenska och modern slang. Bit för bit började jag häpna över översättaren, Jesper Högström, som jag känner som kulturjournalist. Han har gjort ett glimrande jobb, en parallell bok, eftersom Mantel inte kan känna till ”vår” gammalsvenska: Högström måste ha studerat det gamla, svenska språket ingående för att finna ord som motsvarade Mantels och han har funnit sedan länge avlagda, underbara ord, som ges ett helt nytt liv.

Jag gillar inte påståendet att det finns kvinnliga sätt att skriva; det som finns är nyskapande, oavsett kön. Men jag kan gå med på att det finns kvinnliga författare, som inte sitter fast i manliga hierarkier och positioneringar och sidoblickar på vad upphöjda, manliga kollegor ska tänka, som, om de orkar vara fria andar fulla av jävlar anamma, skapar något helt nytt. Det har Mantel gjort. Jag kan den brittiska historien ytligt, men det visar sig förstås att jag egentligen ingenting visste.

Huvudpersonen är Thomas Cromwell, Henrik VIII:s med tiden närmaste rådgivare, fram tills nu inte någon huvudperson på engelsmännens historiska parnass. Det är han som handhar Englands mellanhavande med påven, så att Henrik kan gifta om sig gång på gång och så att England tillslut får sin anglikanska kyrka, där kungen, inte påven är överhuvud. I Wolf Hall lär vi oss att tycka mycket om Cromwell. I nästa bok För in de döda får vi äta upp vår förtjusning. Eller, han är fortfarande vår man, men vår man visar sig vara torterare, i mitt tycke psykopat och mördare. Det påminner mig om Karl Ove Knausgård – att berätta för oss att vi själva kunde ha varit Hitler eller medlöpande nazister. Och teveserien Game of Thrones, där människor vi följt och hållit av plötsligt slaktas och är borta, vilket inte brukar vara det amerikanska sättet att beskriva världen, de goda överlever, men det gör de inte i Game of Thrones eller Mantels böcker.

I den mest betagande omgivning av skönhet, lyx och adlig upphöjdhet beskriver Mantel, utan varje överord, processer som i alla stycken liknar Stalins utrensningar och mördande, en adelns och monarkins kvinnohandel, gyllene trafficking, av ohyggliga mått ”hon måste föda en son”, en gudstro, som påtvingas undersåtarna och används för att trycka ner dem och få dem att lyda och arbeta och till elitens outhärdliga maktspelande. Allt i en förtrollande förpackning som liknar vår tid: stjärnkockar, modeorakler, otrohet som smörjskvaller, skönhet och fulhet hos kvinnor, men också män, strategier som påminner oss om Alliansens alla PR-guruer och en längtan efter makt och rikedom som förvrider varje sinne, själva längtan efter att bli miljonär eller kändis skänker Thomas Cromwell oanade möjligheter att agera och korrumpera.

Allt detta har Hilary Mantel (och Jesper Högström) innefattat i juveler till böcker – hon höjer aldrig tonen, där finns inte ett enda slagord och ändå begriper man allt eller det mesta, tillslut. Det blir med tiden fasansfullt obehagligt att tidsmaskina sig tillbaka till detta en gång bedårande 1500-tal, hon har lockat in oss i det, med skickliga medel har hon fått oss att fastna, vilket tvingar oss att läsa vidare och ta del av saker, som vi helst inte hade önskat veta om människorna, inte ens om den överhöghet som ännu idag dyrkas.

Mantel har brutit mot alla konventioner när det gäller historiska romaner, det var därför min historiska journalistkompis inte stod ut. I hans huvud ser historien ut som gestaltad av Simon Sebag, Barbara Tuckman, Anne Appelbaum eller honom själv, ”fakta” men fakta silade genom deras ideologi och syn på världen. Mantel är helt fri, hon skriver romaner, hon kallar sin syn på vad som hände på 1500-talet ett förslag.

Människor läser mindre nu, de knappar in sig på nätet istället eller lyssnar till vetenskapliga experter. Det jag tänker är att de lysande författarnas förslag till hur historien skulle kunna tolkas och till hur vi skulle kunna leva våra liv har berikat världen något alldeles otroligt och att det är därför de stillsamt ska tystas och sorteras bort. Det är arbetslinjen som gäller. Att läsa böcker gestaltas som ”ute”. De gagnar inte makten. Att läsa håller på att förvandlas till en motståndshandling och ett bra sätt att opponera är att läsa Hilary Mantel.