BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I dag har turismnäringen tagit över den rollen och pilgrimsvandring är snarare en motkultur. Man vandrar för att varva ner, för att hinna andas och tänka. Man bor enkelt, äter enkelt och bär med sig så få saker som möjligt. Målet är inte i första hand en exotisk plats och en helgongrav utan själva vandringen och den resa som man gör inåt, i sig själv, vilket gör att man kan pilgrimsvandra var som helst. Det viktiga är rörelsen, enkelheten och tiden, att ge tid till sig själv. Och inte till det yttre, inte nagelfix och hårfärgning, utan till det inre. Frågor man kan arbeta med är sådant som: Vart är jag på väg i livet och vill jag dit? Bär jag på bagage som jag inte vill ha kvar? Vad är meningen, målet, med allt?

Pilgrimsvandra kan man göra alldeles på egen hand längs vilket promenadstråk som helst, men man kan också göra det i grupp. Då kan man umgås med trevliga människor på kvällarna och rasterna men ändå få tiden i tystnad med sig själv under vandringen. Det kan vara en trygghet om man går långt, eller en ventil om man är ovan vid ensamhet och tystnad. Det kan också vara praktiskt med en ledare som kan vägen och att man vet både var man ska övernatta och att det kommer att finnas frukost på morgonen. I vår närhet går det en organiserad pilgrimsvandring varje år. I år startar den i Frövi 18 juni och fortsätter till Lindesberg där Västerås stift firar en pilgrimsdag med ”prova-på vandring” runt Lindesjön. Dagen efter fortsätter vandringen till först Guldsmedshyttan och sedan Löa och Ljusnarsberg dit pilgrimerna når på eftermiddagen den 22 juni. På kvällen blir det festmiddag med syrisk mat. Det är också ett sätt att resa och att möta sig själv, i det som är lite främmande. 

I dagens samhälle, med slimmade organisationer, on demand-leveranser och dygnet runt-uppkoppling behöver vi logga ut ibland. Men det är få förunnat att lyckas få flera dagar på egen hand, utan måsten. Någonstans är det snett. Medeltidsmänniskan slet ut sig fysiskt och led av sjukdomar och skador i kroppen. Vi sliter ut oss psykiskt. Våra sjukdomar sitter i själen. Vi går sönder utan att gips eller suturer hjälper. Vänstern har länge drömt om medborgarlön och sextimmarsdag. Det kanske skulle hjälpa. Men jag tror också att vi behöver förändra hur vi tänker om tillväxt och om vad det är att lyckas. Vi behöver bli mer nöjda, mer tillfreds med hur vi har det. Visst ska vi sträva efter det vi vill ha och det vi tycker om – konsten är att välja mål med omsorg och våga strunta i resten.