Svar: Att dränka ett stort politiskt arv i en mordgåta. Ett politiskt arv som varit levande begravt i 30 års tid. Jag skriver levande begravt, därför att den jämlikhetsvision som Palme stod för tror jag på många sätt är fullt levande bland massor av människor – men död bland det politiska elitskiktet och större delen av det svenska politiska kommentariatet.
När jag skriver det, så är det inte frågan om någon idealisering av gestalten Palme. I den bok jag gav ut om Palme för snart tio år sedan, ”Ingen kommer undan Olof Palme”, var mitt huvudspår att Palme blev den betydelsefulla politiker han blev, för att han var sammankopplad med en mångskiktad och vittförgrenad social rörelse: Hundratusentals och åter hundratusentals aktiva folkrörelse- och partimänniskor som genom själva sin massiva existens gjorde borgerligheten rädd och osäker.
Palme var en synnerligen begåvad politiker, utrustad med ett slags underbar kosmopolitisk aura. Han retade den överklass han kom ur genom sitt avfall till socialdemokratin. Något helgon var han däremot inte: Han var självklart en maktspelare och det räcker med att säga IB-affären för att ett stort mått av hyckleri ska uppenbaras.
Palme var en ledare som agerade i symbios med vad som de facto var en massrörelse. Och denna massrörelse spelade i sin tur också på Palme, som på en klaviatur. I slutändan är detta det avgörande: Det räcker inte med idéer, elitistiska tankesmedjor med kontor i huvudstaden eller spelskickliga ledarfigurer för att vrida ett samhälle åt det progressiva hållet. Det krävs folk, folk och ingenting annat. Kapitalet har pengarna, arbetarrörelsen har – om den klarar av att organisera fram det, vilket är den svåraste av uppgifter – folkets flertal.
Idag är det ofta Palmes utrikespolitiska engagemang för de rörelser som slogs för frihet från kolonialismen i Vietnam eller Sydafrika, som lyfts fram när det progressiva arvet diskuteras. Det är förstås rätt att göra det. Men det glöms ständigt bort att det enorma självförtroende som gjorde Palme till en global röst också kom ur de folkrörelser som bar fram honom och den moderna välfärdsstat som byggdes. Jämlikhetsvisionen var den bärvåg som Sverige sände globalt på. Vidden och djupet av Palmes roll i svensk efterkrigshistoria kan därför bara lodas genom att stirra ner i det folkhav som en gång utgjorde arbetarrörelsen i bredaste mening.
Och så kan vi slå upp böckerna med hans tal. Många av dem går än idag rakt in i hjärtat på människor när de hör dem. Ta detta, sagt i en tv-debatt den 17 september 1982. Jag minns det. Jag minns att de borgerliga partiledarna såg helt nollställda och svarslösa ut när han besvarade deras fråga om han var socialist så här:
”Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje. Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en på sätt och vis ännu mer förnedrande fattigdom i Förenta staterna, när jag som ung kom öga med öga med kommunismens ofrihet och förtryck. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och såg dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.”
Palme skulle ha upprörts våldsamt av George Floyds död. Tidigt talade han om rasismen och varnade för den. Men han stannade inte vid de antirasistiska parollerna och för min del har hans analys av rasismens drivkrafter alltid följt med mig:
”Rasismens grogrund kan ofta sökas i människors ekonomiska och sociala villkor. I ett samhälle, där människor vet att de får jobb, kan försörja sig, känner social trygghet och ser optimistiskt på sin och sina barns framtid, har rasismen svårt att få något egentligt fotfäste.”
Antirasismen blir då inte enbart en kamp mot fördomar, utan också en kamp för den sociala utjämning och den välfärd som löser upp fördomar. Fällande domar mot några poliser som begått ett fruktansvärt övergrepp – ja, det är oerhört viktigt. Men det räcker inte för att undanröja rasismens grogrund.
Vem mördade Palme? En lösning på kriminalgåtan är sannerligen, sannerligen efterlängtrad. Själv ser jag inte hela den taffliga utredningshistorien som det stora nationella traumat. Traumat är ett annat: Den jämlikhetstanke som begravdes levande. Men den andas fortfarande.
