Fotbolls-VM närmar sig och även om Sverige inte är med börjar det redan nu kännas i kroppen. Fotboll är och förblir den främsta globala sporten, den ger hopp åt det fattigaste barnet i slummen, enorma inkomster åt den rikaste riskkapitalisten och underhållning till och med åt den kulturmedelklass som äntligen får kränga av sig av all finess och skrika rakt ut framför tv-apparaten när det oerhörda inträffar. Idrott är i viss mening en chans för människor att slippa tänka och bara känna, även om både före och efter känslorna varje dragning, varje misstag och varje domslut i oändlighet kan analyseras.
Fotboll förvandlar vuxna män och numera alltfler kvinnor till små barn som minns omklädningsrummens doft av liniment, långa bussresor till avlägsna matcher, gräs och svett men också finaste sammanhållning. Själva ordet fotboll väcker hos mig, den gamle fotbollsmålvakten, minnen av lerpölen i målområdet där man nästan sögs ner som i kvicksand eller den låga sol som gjorde en blind en sensommarkväll. Men jag glömmer heller aldrig att jag tog två straffar i en juniormatch mot Norrköpings IF. Det susade till bland de femtio åhörarna på läktaren på Vingåkers IP.
Inför varje stort idrottsevenemang publiceras det numera kritiska reportage i pressen. Så var det före vinter-OS i Sotji. Vi fick veta att arbetare omkom under vidriga arbetsförhållanden eller inte fick ut lönen. Det skrevs om att Putin använde OS som propagandainstrument. När Qatar förbereder VM 2022 kostar det hundratals migrantarbetare livet, vilket Amnesty rapporterat om och det internationella facket protesterat mot. Mycket tyder dessutom på att landet mutat till sig VM. Så är det. Men sedan inträffar det: Så snart domaren blåser igång den första matchen eller tävlingen är allt detta nästan omedelbart glömt.
Nu kommer reportagen om nya arenor i Brasilien som berättar om det absoluta ekonomiska vanvett som fotbollen idag skapar omkring sig. I Manaus uppförs för miljarder kronor en väldig, toppmodern arena som med all sannolikhet kommer att stå tom och dra massor av pengar i underhåll efter VM, fast pengarna skulle behövts för att rusta upp kåkstäderna. Det går genom världen en arenafeber.
Det var faktiskt tankesmedjan Timbro som myntade begreppet i en rätt bra rapport för några år sedan. Den handlade om de svenska kommuner som lägger ner tonvis med skattepengar på olika skrytbyggen till sportarenor. I Leksand retar sig föräldrar på att skolor läggs ner samtidigt som det satsas för fullt på hockeyn. I Stockholm har samtliga aktörer blivit tokiga när både Friends Arena och Tele 2 arena på ganska kort tid uppförts. I det första fallet kantas arenans historia av korruption. Oheliga allianser bildas mellan byggintressen, politiker som vill sola sig i skrytbyggen och storföretag som hoppas på en neonskylt som lyser över världen – och, som en sista part, den sporttokiga allmänheten. Samma människor som annars kan klaga högljutt över slösaktiga politiker tiger som muren när en arena ska byggas. Jag brukar hävda att det inte längre rör sig om en arenafeber – utan om en veritabel arenapandemi.
August Strindberg skrev en gång, under den svenska överhetsstatens sista årtionden, att vi levde i attentatens och jubelfesternas tidevarv. Idrott och sport på elitnivå är idag den ultimata lösningen på allt det som det moderna konsumtionssamhället ropar efter: enorma skaror tv-tittare som får reklam och annonser att löna sig och skådespel för folket som gör att de förhoppningsvis tänker på annat än politiska frågor.
Men så är det också detta svårförklarliga med det monumentala. Det finns ett djupt liggande patriarkalt drag i själva idén med Byggnaden. Under sin första halvmiljon år på planeten kunde Homo sapiens aldrig lagra någonting, bygga permanenta hus eller resa monument för ovärderliga tider. Med klivet över i den agrara erans bofasthet och egendomssamhälle, som enligt Friedrich Engels innebar ”matriarkatets världshistoriska nederlag”, ändrades detta i grunden. För den rikeman eller regent som lämnar en byggnad kvar efter sig i sekler smäller det lika högt som att lämna sina gener efter sig. Genom årtusendena lämnade kvinnors bidrag till den mänskliga kulturen få synliga spår för kommande generationer: textilier har inte samma livslängd som pyramider, barnuppfostran skapar inget Taj Mahal som väcker beundran. De stora repressiva och hierarkiska civilisationerna, den kinesiska, den romerska eller den kolonialt brittiska, har alla varit fullständigt besatta av byggnader i tusenårsmaterial.
Samma besatthet existerar idag, men i konsumismens era skapas monumenten för enbart timslånga, dygnslånga eller fyra veckor långa event: Monumenten byggs i sand och försvinner, vilket på sätt och vis är meningen. Colosseum står kvar än idag. Arenan i Manaus kan ha fallit ihop om tio år.
Detta skriver jag dagarna innan fotbolls-VM i Brasilien startat. Risken är stor att jag om en vecka glömt min egen artikel. Påminn mig om du ser mig.
