Hur man än vrider på opinionsmätningar verkar 82,5 procent av väljarna inte vilja rösta på rasister. De partier som i ord säger sig vilja ha en generösare asylpolitik samlar fler röster än SD: V, MP, Fi och C. Och … Den här gruppen är faktiskt större än Moderaterna idag.

Så varför väljer M att reta upp sina väljare med denna vandring mot det parti man nu påstår har ”auktoritära rötter” istället för fascistiska eller rasistiska rötter?

Den enda rimliga förklaringen är att Moderaterna faktiskt inser att SD är ett borgerligt parti. Vi har fem borgerliga partier i riksdagen, därtill Miljöpartiet som ibland försöker lura sig själv att det står över blocken. I den grundläggande konflikten mellan höger (ökade inkomstskillnader, mindre offentligt, sänkta skatter och ökad privat ägarmakt) och vänster (höjda skatter, mer omfördelning, mer gemensam och mindre privat makt) så är majoriteten av riksdagen på den första sidan.

Att bara en tredjedel är vänster i den politiska apparaten är ju ett gigantiskt misslyckande eftersom alla sociala undersökningar tvärtom visar ett stort folkligt stöd för just de värderingarna. Ja, du vet, 80 procent är mot vinster i välfärden, de flesta vill höja skatten om det går till sjukvård och trygghet, väldigt få gillar ökad privat ägarmakt och så vidare.

Varken S eller V (eller för den delen Fi) klarar att leverera och samla de väljare de egentligen har.

Så det är klart att de nygamla Moderaterna blir rasande över att de inte sitter på makten.

De har ju majoritet för den politik som de vill driva. Alltså den politik de bryr sig om. Sänkta bolagsskatter, lägre löner, mindre regleringar och ännu mer minskat fackligt inflytande. (Det där med klimatpolitik och jämställdhet är sådant de faktiskt inte bryr sig mycket om. De är mer rädda för intrång i de privata skolornas vinstjakt än för en ojämlik skola.)

Socialdemokraterna är försvagade, Moderater är borgare och nu när de har fyra borgerliga partier till runt sig så … har de inte makten.

Hör du tänderna gnissla på Grand Hôtel?

Vad är ett moraliskt sammanbrott? Det är inte när ett parti byter åsikt eller program, det vore hemskt med partier som inte ändrar sig. Men när man låter makten och den kortsiktiga möjligheten att gynna sina egna gå före den långsiktiga utveckling man vill ha, ja, då handlar det om moral.

M vill inte ha en fascistisk rörelse med ministerposter i Sverige. M är demokrater och vill inte se SD styra över kultur eller mediepolitik eller utrikespolitiken eller – ve och fasa – ekonomin.

SD:s ”nationella ekonomi” skulle erodera M-entreprenörernas exportföretag, EU-politiken skulle förstöra stora affärer och tanken att företagarna skulle gilla en rasistisk invandringspolitik som gör att de rika får städa sina villor själva är inte tänkbar.

Visst finns det pluskonton för M-företagare. Ingen störande klimatpolitik. Ingen feminism. Men handeln och ekonomin skulle minska med SD:s nationalism. Vinsterna hotas.

Ändå väljer man samarbetet för den där härliga, kortsiktiga skattesänkningens och den fria vinstjaktens skull.

I min uppväxtstad Hässleholm har M nu gett SD halva makten. Man röstar fram partiet som vice kommunordförande, man tar över alla nämnder med dem och det löjliga är att M med allianspartierna KD och L faktiskt är mindre än SD. Ändå låtsas man som om man hade rodret.

Det finns inget stort projekt som de rödgröna med C försökt genomföra under sin tid som ledning i Hässleholm som man ”måste stoppa”, det finns inte ens några stora politiska idéer om förändring, det finns bara det där märkliga som kallas makten.

M tar över med SD för att partiets lokala ledning vill ha makten, inte för att man vill göra något viktigt. Det enda viktiga för denna trista ledning (ja, Hässleholms borgerliga ledning är oerhört trist att läsa om och än värre att lyssna på) är att S inte ska få sitta vid rodret.

Och SD skrattar och ler och säger att de tänker låta M hållas för i nästa val är de störst.

Och kanske det blir så.

För varför skulle väljarna gå till M bara för att hjälpa SD?

M började den här resan i Gävle (det går illa där) och nu Hässleholm (lika illa). Men vad är det då egentligen Anna Kinberg Batra och partiledningen experimenterar med på riksplanet?

Tror de verkligen att samarbete med en fascistisk partiledning kan försvaras 2018 för att bolagsskatten sänktes och kollektivavtal i offentliga upphandlingar stoppades?

Ja, det verkar faktiskt så.

Kanske man rentav drömmer om en allians med fem medverkande?

Med Dagens Industri som försvarande mediekanal?

Varför inte?

Man skulle ju få makten.