BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Arbetsförhållanden och trygghet behöver bli bättre. Inte sämre. På en arbetsmarknad där vi ständigt jämförs och konkurrerar med varandra, där arbetsbelastningen ökar och villkoren urholkas, är kraven hårda. Höga ohälsotal och alltfler arbetsplatsolyckor kräver ordentliga satsningar.

I sammanhanget är göteborgsmoderaternas valfilm intressant eftersom den manar till arbete, och inte vilket arbete som helst, utan just till hårt arbete  – stadens trygga gemenskap vunnen ur mödosamt och hårt arbete (ack!) hotas av jihadister och kriminella gäng (notera att resorna minskar, IS är mer eller mindre krossade och gängaktiva nu avtjänar straff). Men! Räddningen är nära! “Om alla arbetar hårt, och är stolta över att vara göteborgare, då kan framtiden bli en annan!” säger filmen.

Att uppmana de göteborgska massorna att arbeta hårt, och samtidigt vilja slå undan deras trygghet, det är svårt att få ihop. Oerhört svårt. Är det så man vill tacka de generationer som byggde upp staden – genom sämre villkor och större otrygghet för deras barn? Är det så man vill höja alla som biter ihop under krävande förhållanden idag? Och framförallt, hur kan ett trygghetsparti gå till val på ökad otrygghet?

Om anställningsskyddet i LAS avskaffas kommer vi alla bli provanställda på livstid, som Camilla Frankelius, Sveriges Ingenjörer uttrycker det (AB 9/11 2017). Och som Unionens Martin Linder påpekar hotar förslaget omställningsavtalen, just de avtal som underlättar för arbetsgivare att säga upp vid arbetsbrist och samtidigt behålla kompetens. “Parternas omställningsavtal innebär att den som blir uppsagd får stöd att hitta en ny anställning, utbilda sig eller starta ett företag. I gengäld har arbetsgivarna fått större möjligheter att behålla nyckelpersoner.”  (DI 2/2 2017).

Här bör även tilläggas att det inte är särskilt svårt att avskeda människor i Sverige. Det är helt upp till arbetsgivaren att bedöma vad som utgör arbetsbrist, se exempelvis Hamnen som konsekvent varslar Hamnfyrans medlemmar för att återanställa dem via bemanningsföretag. Vidare har Sverige ett svagare anställningsskydd än de flesta västländer, vi hamnar på plats 21 av 28 i OECD:s ranking.

Men mest bedrövligt av allt, utifrån ett marknadsperspektiv, är att moderaternas och alliansens planer utgör en fara för svensk ekonomi och konkurrenskraft. Vi är ett litet land som står oss bra genom högutbildad arbetskraft och förmågan till snabba omställningar i en föränderlig omvärld. Jämför gärna med det tyska industriundret, som delvis har sin grund i incitament för företag att behålla och därmed kompetensutveckla sina anställda. Vilket gav en högkvalificerad arbetsstyrka som förmådde utveckla kvalitetsprodukter.

Alliansens planer försvårar även i en annan aktuell fråga; bristen på förskoleplatser. Konkurrensen om förskollärare är hård och staden har svårt att rekrytera tillräckligt med personal. Lösningen blir större barngrupper, med allt vad det innebär. Hur skulle sämre anställningstrygghet locka fler att söka sig till samhällsbärande bristyrken med höga ohälsotal?

“Det behövs krafttag mot den stigande ohälsan bland förskollärare. Trots bristen tvingas förskollärare prioritera administration, städning och vaktmästeri i stället för planering och utveckling.” skriver Lärarförbundet apropå att hur fler arbetsuppgifter läggs på en yrkeskår i syfte att effektivisera verksamhet och kostnader. Problemet är att förskolepedagoger inte växer på träd, och alla som varit i kontakt med en bra förskoleverksamhet vet vilket enormt arbete som utförs för att hålla stadens småttingar i tryggt och utvecklande sällskap, och hur viktigt det är att veta att ens barn har det bra under dagarna.

Det pratas mycket om trygghet inför valet, inte minst från borgerligt håll. Det framgår med all tydlighet att det inte omfattar arbetande människor i Sverige.