Nya Moderaterna i Göteborg borde ha samtiden på sin sida. Flera borgerliga ledarsidor och tankesmedjor har under längre tid eldat på föreningen med SD och försökt överbrygga sträckan mellan konservativa respektive fascistiska idéer. Är inte romer kulturellt omöjliga att integrera? Har våldtäkter överhuvudtaget förekommit i Sverige innan 2014? Opinionsmanegen ligger krattad och det borde bara vara en tidsfråga innan den återvitaliserade borgerligheten stiger ut ur dödsskuggans rike, polygripen i hand, redo att montera ner återstoden av välfärden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ändå vill det sig inte riktigt. Göteborgsmoderaternas kris startade dessutom innan turbulensen kring sviktande opinionssiffror och partiledarkris på riksplan. Förtroende just inom de kommunala frågorna stod lågt.
Partiet har därför arbetat fram en ny ”handlingsplan” för Göteborg, en valplattform, som nyligen presenterades. Den består av drygt hundra sidor med 101 politiska förslag för ett starkare Göteborg. Det är dags att möta väljarnas flykt, visa att man lyssnar och kommunicera konkreta förslag för ett starkt och enat Göteborg.
Men planen, som ska föra både staden och Göteborgs borgerlighet in i framtiden bär påfallande många drag av ett hastverk som borde bearbetats ytterligare. Hela planen ger intryck av att vara slarvigt skriven, med syftningsfel, särskrivningar, stavfel och otydliga formuleringar – och det ger möjligen en hint om varför just Göteborgs moderater verkar anses mindre dugliga än andra moderater.
Det politiska innehållet är som sig bör, det vill säga borgerligt; privatisera mer kommunal verksamhet eftersom det kommunala ägandet utgör en konkurrent, släpp byggbolagen fria och sluta styra fram hyresrätter. Fler poliser, hårdare straff, mindre försörjningsstöd, jourdomstolar, återinför beredskapspoliser, städa staden oftare. Ledarskapsutbilda lärare och krossa Hamnfyran. Ungefär så. Det är inte särskilt överraskande att en vänsterskribent har invändningar mot sakinnehållet i moderaternas valplattform.
Och det är heller inte särskilt förvånande att M tycks lyckligt ovetandes om att bostadskrisen beror på att byggandet stannade under Alliansregeringen (avskaffade räntesubventioner), eller att ungefär två tredjedelar av de moderata kommunpolitikernas valplattform inte rör kommunala frågor, det vill säga frågor där kommunen har något inflytande. Att politiker ibland tar genvägar i retoriken och hoppas att inte tillräckligt många vet var beslutsfattandet och ansvaret ligger är inte unikt just för M, även om det onekligen skulle uppstå ett intressant läge om de skulle försöka driva sin politik efter en kommunal valseger.
Det anmärkningsvärda är bristen på förnyelse. Även om Göteborgsmoderaterna inte är ensamma om att lida av den åkomman utgör de ett slående exempel. Avsaknaden av en opposition är skadlig för hela stadens demokratiutveckling, den låga ambitionsnivån är direkt destruktiv när Göteborg som stad behöver kommunal politik mer än på länge.
För hur ska vi minska klyftorna, vad ska vi göra när marknadsekonomin uppenbarligen inte fungerar för att skapa ett välstånd som omfattar hela staden? Svaret kan inte vara ”mer av samma” adderat med ”fler poliser!”, det kommer varken förhindra eller dämpa nästa ekonomiska krasch eller överbrygga klassklyftorna. Vad ska vi göra förutom att privatisera allt som rör sig och sätta ett diffust hopp till ”entreprenörer”? Moderater och andra marknadsentusiaster är skyldiga oss att åtminstone försöka att formulera ett svar här.
Det duger inte att damma av gamla berättelser om marknadens frihet. Sovjet upplöstes 1991. Världen har förändrats sedan dess och om Göteborgs moderater vill föra väljarna åter till ljuset bör de kanske sluta envisas med att försöka backa in i framtiden.
