Få böcker har fastnat i mig så som Anyurus dystopiska skildring av en inte allt för avlägsen framtid. Med skrämmande trovärdighet möter vi ett Sverige som infört någon slags apartheid, men utan att avskaffa det demokratiska regelverket. Tvärtom beskrivs systemet av de styrande som en framgång för stolta svenska värden och en fördjupad demokrati.

Som sagt, boken har följt mig sedan den kom 2017. Då och då skräms jag av likheter med den verkligen samhällsdebatten. Veckan som gått har varit fylld av sådan mörk analogi.

Decennier av uteslutningar och skärpta interna regler hos Sverigedemokraterna har inte förändrat det faktum att politiker som företräder ett rasistiskt parti till och från uttalar sig rasistiskt. I förra veckans avslöjande tidskriften Expo att ännu en tjänsteman på Sverigedemokraternas riksdagskansli är (inte var) aktiv i vit makt-rörelsen. I och med det kom ännu ett skov av partiets grundläggande kärna och värderingar upp till ytan och offentligheten.

Att ett rasistiskt parti består av rasister är inte konstigt. Mer anmärkningsvärt är hur Moderaterna väljer att helt bortse från varje del av den mörkbruna idétraditionen. De fortsätter låtsas som att det bruna skulle upphöra vara brunt i den stund det träffar det blå, samtidigt som de ytterligare befäster ett blåbrunt samarbete.

Ulf Kristersson deklarerade stolt i början av veckan att han inte har för avsikt att bilda en regering där Sverigedemokraterna ingår. Gränsen för samarbete går alltså vid tröskeln till Rosenbad, men först där. Vän av ordning skulle i och för sig kunna hävda att Kristerssons gränsdragning mot Sverigedemokraterna har varit ytterst tänjbar de senaste åren.

Samtidigt fortsätter Moderaternas putsande och tvättande av det parti de förlitar sig på för att kunna ta regeringsmakten. Elisabeth Svantesson berättar att hon ångrar att hon tidigare sagt att partiet har en rasistisk politik, och menar att hon hade fel då. Den som är konspiratoriskt lagd kan se det som ett sätt att underlätta för Kristersson att fortsätta flytta gränsen för samarbete.

Svantesson förklarar vidare att hon tidigare inte alls tyckte att riksdagens enda rasistiska parti (bildat av gamla nazister och BSS:are för bara drygt 30 år sedan) är rasistiskt. På frågan om varför hon ändå använde ordet rasistisk svarar Svantesson: ”Det var en tid då alla använde etiketter.”

Svantesson uttrycker sig som om det skulle vara något dåligt att väljare får reda på ett partis grundläggande ideologi. Enda syftet med att slarva med etiketter och innehållsdeklaration är att dölja och kunna blanda ner något som inte är så aptitligt för den potentiella kunden. I livsmedelsbranschen är det förbudet. I politiken har det blivit ett allt vanligare sätt att lägga ut dimridåer.

När brunt inte får kallas för brunt, och en spade inte är en spade, då hamnar vi skrämmande nära en övergång till Orwells nyspråk där krig är fred och orden tappar mening.

Jag kan tycka att det är oansvarigt av ett demokratiskt parti att kratta manegen för Sverigedemokraterna. Men än värre är ambitionen till en så genomgripande normalisering att de till och med försöker beröva oss språket för motstånd. När Svantesson etiketterar om verkligheten ökar lutningen på det sluttande plan som Kristersson går i sin relation till Sverigedemokraterna.

Och. Om du ännu inte läst Johannes Anyuru, gör det. Bara gör det. Låt dig skrämmas och gråta, men sedan ska vi rusta för motstånd och strid för språket, friheten och människovärdet.