BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

De urholkade tryggheten och ökade kostnaden för a-kassan så mycket att mer än en halv miljon löntagare lämnade försäkringen, och sedan hade de mage att skylla på dåliga fackföreningar som inte håller uppe organisationsgraden.

De sänkte skatten för de allra rikaste i varje budget under åtta år. Samtidigt såg de till att medelinkomsttagare också fick en slant så att de kunde hävda att de inte bara var ett parti för de rika. De använde fina ord om mångfald när de helt ideologiskt förblindade privatiserade välfärden.

Ibland såldes verksamheten ut till underpris till moderata kompisar i välfärdsbolag. En av de få försämringar de inte försökte dölja var utförsäkringarna. Då talade de om fusk och använde en retorik som gav sken av att den som var sjukskriven nog egentligen bara var arbetsovillig.

Men Fredrik Reinfeldt ska också ha kredd för hur han höll den liberala fanan högt i vissa värderingsfrågor, inte sällan i konflikt med gammelmoderater. Kanske tydligast i hbtq-frågorna som han bar med sig sedan Muf-tiden. Han invigningstalade på Pride redan 2003 och var den första svenska statsminister som gick i Prideparaden.

Han bar också en tro på att migration i grunden är positivt, om än med ett tydligt högerperspektiv där migrationen kunde användas för att skapa sig utrymme att försämra löntagarnas villkor eller genomföra nedskärningar i välfärden. Detta till trots – han var tydlig i frågan om vikten av öppenhet.

Sedan förlorade Moderaterna valet. Glansgossarna Reinfeldt, Borg och Schlingmann vände på klacken och gick. De ville väl inte fläcka ner sina personliga varumärken med att behöva hantera en valförlust. Det fick Anna Kinberg Batra göra.

Hon fick ta emot gammelmoderaternas vrede, möta kommunalråd som vägrar ta emot flyktingar, hålla ordning på kannibaliserande småpartier i resterna av Alliansen och hantera partivänners vilja att fälla regeringen genom att samarbeta med Sverigedemokraterna. Sedan fick hon avgå.

I helgen var det stämma för Moderaterna. Efter en turbulent tid, mindre än ett år kvar till valet och med en ny partiledare låg fokus självklart på nya politiska vägval. Även om jag inte gillade de Nya Moderaterna så har jag aldrig önskat tillbaka de gamla. Men nu spelar ju mina åsikter mindre roll för Moderaterna. De är uppenbart intresserade av att fiska väljare med reaktionärt bete.

Stämman gav tydligt besked om att Moderaterna går baklänges. Det är hårdare tag. Polis och batong. Arbetslösa ska ta sig i kragen. Lägre löner för den som är ny i Sverige (och alltså i förlängningen för alla i vissa branscher). Inskränkt asylrätt. Förbud för fattiga människor att tigga och så vidare. Och över allt detta ekar mantrat sänkta skatter.

Jag skulle kunna nöja mig med att säga att det är gammal beprövad politik som bara ökar ojämlikheten, för så är det ju. Men jag är också på riktigt orolig för vad det gör med Sverige när Moderaterna slår in på en mer reaktionär väg.

Mycket har hänt sedan 2006. I dag känner många oro för framtiden. Både de som känner sig lämnade kvar på en ort där de saknar framtidshopp och de som inte vågar gå genom sitt centrum på kvällen för att våldet ständigt är närvarande. Oron för att bli utsatt för hatbrott, rasism och sexuellt våld har bitit sig fast hos många. Oro klyver ett samhälle och riskerar ge allt större utrymme för den med enkla svar.

De gamla Moderaterna med deras vurm för polisen, försvaret och de rika hade ett värde i att de höll rent åt höger, men den vallen är spräckt. Även om Sverigedemokraterna just nu sjunker i opinionen så kommer de finnas kvar i svensk politik under lång tid framåt. Moderaterna kommer inte att kunna konkurrera ut dem med en än hårdare konservativ agenda.

Min största oro efter M-stämman är att det kanske inom en skrämmande nära framtid kommer att vara omöjligt för Moderaterna att avstå från ett mer integrerat samarbete med ett neofascistiskt parti. När Kristdemokraterna trillat ur riksdagen och centern och Liberalerna bildat en egen liten liberal bubbla, vad finns då kvar annat än Sverigedemokraterna för Ulf Kristersson att snegla på när han vill vara statsministerkandidat?