Då kunde jag nog inte ens fantisera om att ett parti med fullt synliga rötter i nazismen skulle bli Sveriges näst största parti, och regeringsbas, ett drygt halvt sekel senare.
Skit i rötterna, säger några i omgivningen där jag bor. Nu är nu och då var då. Lustigt uttalande när utskott från de där rötterna är fullt synliga och till och med görs till valvinnande retorik. Att föreslå att den hårt studerande systern och förtvivlade modern ska kunna utvisas ur landet om brodern och sonen begår brott är ett sådant skott som tar sig upp från just nazistiska rötter. Den totala rättslösheten.
Som den blivande statsministern legitimerar genom att klappa förslagsställaren på axeln och fråga vad han vill ha.
Det är ta mig fan helt osannolikt. Helt bisarrt. Och helt historielöst. Att gå in i framtiden och vara historielös är något av det värsta man kan göra.
Moderata politiker är inte kända för bildning i historia – en partisekreterare påstod att Moderaterna stod på barrikaderna för att införa allmän och lika rösträtt och en partiledare har hävdat att Sverige borde följa med USA in i kriget i Irak med motiveringen att USA förlorat ”miljoner unga män” i andra världskriget.
Högern var motståndare till kvinnlig rösträtt och det var inte miljoner amerikaner som dog för vår skull – det var illa nog med de hundratusentals som dog. De jag talar om är partisekreteraren Sofia Arkelsten och partiledaren Bo Lundgren.
Men nazismen borde även de historielösa känna till. Och hur den åt sig in i samhällskroppen, delvis med hjälp av att borgerligt parti öppnade dörren.
Men nu är nu. Och då var då. Sägs det. Problemet är att då lätt kan spilla över till nu. Genom de små stegens tyranni, genom att sätta sig på det sluttande planet, genom att se mellan fingrarna med de där utskotten som växer upp från rötterna lite lagom dolda.
Nej, alla som röstat på Sverigedemokraterna är inte rasister, självfallet inte. Men med lockropen om att ”sakpolitiken avgör” (de förenklande valkompasserna och politiska kommentatorer) och den än mer fördummande debatt som stora medier genomdrivit (30 sekunders inlägg och dueller som pisksnärtar) försvinner värderingsfrågorna och ideologierna göms.
En nazist som klappar hundar och är snäll mot sina barn är trots det en nazist. En partiledare som gick med i ett parti som var öppet nazistiskt – vad har han för ideologisk grund bakom den slipade retoriken? Istället för att be om ursäkt påstår han att han inte såg några nassar. Så bisarrt!
Men de där utskotten som växer upp direkt från rötterna – inte från den ansade grenverket utan från rötterna direkt – de borde väl ändå skrämma? Tydligen inte. Eller om man inte sett dem? Eller inte förstår vilken mylla sådant kan växa fram i?
Jag vet inte. Men jag vet att visionslösheten hos de andra partierna säkert bidragit till SD:s framgångar. Inget parti har lyckats formulera en vision som kan få människors hjärtan att brinna av lust. Tvärtom.
Så fort en vision om något som synes vara långt från dagens politiska åsiktsburka luftas så kallas detta tilltag för populism från de eliter som har det gott i den där förbannade burkan. Men herregud, hade begreppet populism varit modernt när kravet på semester, föräldraledighet och pensioner ställts så hade det använts då också av de etablerade eliterna.
Så nu står vi här. Förvånade, förskräckta, rent av förfärade. Men var så säker, efter fyra år kommer många att ha ”glömt” att de röstade som de gjorde. Av skam. Eller har det gått så att det som nu växer fram blir norm? Och vi får se Socialdemokraterna i Sverige följa med precis som de gjort i den ekonomiska nyliberalt anfrätta politiken?
Och vad gör Reformisterna då? Fungera som radikala alibin? Gränsen av att försöka påverka och att vara nyttiga idioter är hårfin.
