Det var Livia Soprano jag närmast tänkte på efter att ha hört ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, från Sälen. Hans anförande blev med rätta omdebatterat. Debatten har främst handlat om huruvida sakförhållandena verkligen är såpass hotande att det är motiverat att ropa krig. Det har jag egentligen inga åsikter om. Jag håller öppet att statens ledning kan ha information om risknivån som vi inte har. Och om krigsvarningarna i sak är motiverade så anser jag inte heller att regeringen har någon plikt att skydda våra ömma känslor eller ”tänka på att barnen kan bli rädda”. När det gäller klimatfrågan brukar aktivisterna kräva att makten talar klarspråk, och detsamma bör gälla i detta fall.

Om vi för argumentets skull därför utgår från att 1) varningen är motiverad och 2) makten bör tala klarspråk, uppstår två jätteproblem. Det första är att om krigshotet är reellt och relativt akut så bör frågan inte på något sätt partipolitiseras eller formuleras som ett Tidö-utspel. Tvärtom borde man rimligen i förväg ha haft kommunikation med oppositionen, bjudit in Magdalena Andersson eller Peter Hultqvist till talarstolen samt ha en halvfärdig skiss för en samlingsregering.

Men det andra problemet, och det som ger mig de där obehagliga Livia-vibbarna är att ansvaret främst lades på vanliga svenskar (och lite grann på mellanchefer i kommun och landsting): Vanliga svenskars beredskap är alldeles, alldeles otillräcklig. Carl-Oskar är besviken på oss. Djupt besviken. Han ligger faktiskt vaken på nätterna av oro och besvikelse. Men vad vi som vanliga medborgare kan göra för att ställa om till krig förblir oklart. Vi kan inte snickra ihop ett luftvärn på hobbybasis ihop med grannarna. Vattendunkar och vevradio har vi förmodligen redan införskaffat. Så vad förväntas vi göra? Mamma?

Lika påtagligt var det hur regeringens ansvar, å andra sidan, knappt berördes. En svensk sårbarhetspunkt som blinkar rött är sjukvården. Nästan alla regioner skär ner, drar ner på personalstyrkan och stänger mottagningar inklusive akutmottagningar. SKR förklarade inför höstbudgeten att kommuner och regioner behövde minst 21 miljarder mer i statliga bidrag för att ens kunna upprätthålla servicenivån. De fick sex miljarder — av samma regering som blott ett halvår senare är så djupt besviken över civilsamhällets undermåliga krigsberedskap.

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson tillfrågades faktiskt om saken i en intervju i P1. Hon lät inte jättebekymrad, hon menade att ”vi faktiskt i vissa delar kommer att behöva mindre sjukvård i krig”. Som om krig vore ett inte helt ovälkommet undantagstillstånd. Att det kan bli lite skönt, rentav, för politiken att slippa leverera busstidtabeller, cancervård och jämställdhetsplaner? Har Tidö-politikerna missat att hela poängen med civil beredskap är just att samhället ska tuffa på så ostört som möjligt, att folk ska få hörapparater utprovade och kommunpoeter dikta vidare? I det Ukraina som ständigt åberopas som ett ideal av krigsuppoffringar och stridsvilja har man på inget vis givit upp de samhällsbärande civila funktionerna. Som Anna-Lena Laurén skrev i DN: ”I Ukraina går alla tåg i tid” (till skillnad från i Sverige). 

Om det verkligen är krig som väntar är förmodligen den viktigaste beredskapsåtgärden för en ansvarsfull regering att söka bred politisk enighet för att snabbt sjösätta en räddnings- och upprustningsplan för svensk sjukvård och infrastruktur. Ett plus är att åtgärderna knappast skulle vara bortkastade om kriget aldrig kommer. Men av detta intet — kvar efter Sälen finns bara en vag och olustig känsla av otillräcklighet som inte går att kanalisera i någon handling.