Redan 2008 kom en statlig utredning fram till att man borde inkludera företag i bidragsbrottslagens tillämpningsområde. Så blev det inte. 2011 tyckte Riksrevisionen i en rapport samma sak. Ingenting hände, då heller. 2014 kommer en statlig utredning, igen, fram till samma sak. Åtgärd: ingen.
Och gissa vad som hänt efter att också Brottsförebyggande rådet och ytterligare ett par statliga utredningar under åren som gått kommit fram till att samma regler borde gälla både arbetstagare och företag och att lagens tillämpningsområde borde utökas? Chockerande, inte: ingenting. Däremot har kontrollerna mot arbetssökande och ersättnings- och bidragsbehövande skärpts ytterligare under åren.
Staten lägger årligen i runda slängar lika mycket pengar på bidrag till företag som tar in så kallade bidragsanställda – som till hela Polismyndigheten. Inga effektiva systematiska kontroller finns för att kontrollera att bidragen sköts, söks rätt eller används rätt. Arbetsförmedlingen kan i vissa fall tvinga företag att betala tillbaka utbetalade bidrag, men detta sker bara i någon procent av alla fall. Och det som väntar det företag som blir påkommet med att fuska – ja, det är... ingenting. Det är väldigt sällan företags bidragsfusk leder till polisanmälningar och dessutom är det fritt fram att söka och få nya bidrag när ärendet är klart.
En arbetstagare i Sverige förväntas arbeta längre och längre. Pensionsåldern höjs och det pensionsliv som väntar många svenskar är en sorglig historia. Efter ett liv i arbete kommer det hela med all sannolikhet för stora delar av den arbetande befolkningen, med dagens prognoser, knytas ihop i en eländighet på existensminimum snarare än en belöning för allt ens hårda slit.
Men det finns en lösning. Det finns en väg bort från slitet. Det finns en vardag utanför statens hårdkontrollerande apparatur. Allt som behövs är att byta bana – och bli toppmoderat.
En toppmoderat kan nästan alltid räkna med att komma undan. Kanske inte när det gäller rasistiska uttalanden i sociala medier, om de uppmärksammas i nyhetsmedier det vill säga. Kanske inte om man lite käckt kallar Annika Strandhäll (S) för ”hora”. Men en toppmoderat som bara sysslar med lite gammalt hederligt utbrett och omfattande fiffel och fusk – gärna på skattebetalarnas bekostnad – kan i princip alltid räkna med en fribiljett till fortsatt politikresa under partiets vingar.
En toppmoderat kan fuska sig till en bostad i centrala Stockholm, genom att tränga sig före i kön full av sjuka eller skyddsbehövande flickor och kvinnor och ändå bli ledare för hela partiet sedan. Och till och med statsministerkandidat! Sådant utstuderat och fullkomligt empati- och morallöst handlande hade skickat vilken vanlig sketen knegare som helst i finkan. Men toppmoderater klarar sig.
En toppmoderat kan, med gott samvete och en hel drös med finurliga bortförklaringar i bakfickan om någon skulle avslöja det hela, fuska med bidrag för boende. Skattebetalarna i form av såväl hårt arbetande som arbetssökande står för notan. Bidragsbrott? Nej, men, inte för en toppmoderat va? Boendeplanering är det nya skatteplanering och är givetvis också något man både kan syssla med och komma undan med om man är toppmoderat, eller för all del, företag.
En toppmoderat kan göra stora svindlande och framför allt svindyra affärer som bygge av nya sjukhus tillsammans med sina polare och familj. Totalt jävigt, total mutskandal för vanliga människor, men inte för en toppmoderat.
En toppmoderat kan skrika från sitt bekväma liv på toppen av pyramiden, till alla som jobbar där nere, att de måste jobba mer och längre. Det är sånt som toppmoderater gör.
Frågan är varför alla vanliga människor, arbetssökande och sjuka inte bara slutar med sina bidrag och ersättningar och blir toppmoderater eller företag istället. Då blir allt uppenbarligen förlåtet, enkelt och glassigt istället.
