De senaste åren har det politiska klimatet blivit kallare och tyngre, precis som blötsnö. Alla vill ha en förändring men hur kommunledningarna än kämpar så verkar det som att ingenting händer, som att allt har fryst fast i mörkret. Gång på gång ältas samma frågor om flyktingar, ekonomi, företagsklimat, segregation, vård och skola … Det verkar som att ingenting blir bättre. Och så alla främlingar ovanpå det, människor med annat språk, skrämmande människor? Det är lätt att börja tro att världens undergång är nära. Och då dyker de upp, domedagsprofeterna. De som ägnar hela livet åt att klaga över hur dåligt allt är, över hur illa alla styrande sköter sitt, de som sprider rykten via internet, som litar mer på Avpixlat än tidningar och som svartmålar sin hembygd och sina grannar. 

Av vilken anledning? Jag är frågande till det … Är det bara för att orsaka kaos?

För om vi nu är i den våldsamma kris som det påstås, om systemet har kollapsat, om det tredje världskriget har startat och om Bergslagen är utdöende – blir det då bättre om vi anklagar politikerna för att vara inkompetenta vad de än gör? Blir det bättre om vi målar upp en bild av att invandrarna ”tar våra jobb och hotar våra kvinnor”? Känner vi oss tryggare då? Mår vi bättre? Eller är det kanske så att en kris drivs fram om vi påstår att Sverige är i kris? Att vi känner oss rädda och blir misstänksamma om vi hela tiden får höra att det är det vi borde vara?

Nutida domedagsprofeter skänker inget hopp – och där skiljer de sig från äkta profeter. Äkta profeter kan peka på vad som är fel, de varnar, men de visar också en väg framåt och de värnar livet, de sprider hopp. Det är sådana profeter vi ska lyssna till. 

Vi måste hjälpa varandra att sluta vara så jämmerligt negativa till allting. Det är alltid frestande att oja sig över elände och gotta sig i kriser och racka ner på den man tycker är syndabocken – men vad leder det till? ”Undergångsgnället” saboterar för oss allihop. Man ska absolut vara realist och man ska gör något åt det som är dåligt både på individuell, kommunal och nationell nivå. Vi behöver förbättra skolan. Vi behöver hitta ett nytt system för asylmottagningen. Men vi måste sluta att svartmåla politiker och invandrare och andra grupper av medmänniskor helt i onödan. Vi måste sluta kalla minsta lilla motstånd för kris. Sluta misstro allt och alla. Sluta bete oss som om vi närmar oss jordens undergång. Det gör vi inte. Det är bara som februarisnö. Det är kallt och tungt men under snön ligger knoppar i väntan på en ny vår. 

Vi behöver öppna ögonen för allt positivt som finns runt omkring oss, uppskatta allt som fungerar. Njuta av våren och livet. Och aldrig, aldrig glömma att när snön faller nästa höst, för mer snö kommer, mer elände och fler ”kriser” kommer – aldrig glömma att knopparna till det nya livet finns redan där, under snön, redo att sträcka sig mot solen och börja le mot världen.