Tanvir Mansur: Mo vill få dig att skratta åt den israeliska ockupationen

Den nya säsongen av Netflix-serien Mo är mer skruvad än den första, men också mer aktuell.

I en scen sitter Mohammed Najjar vid en brasa på en läderfåtölj framför USA:s ambassadör till Mexiko. Mohammed, eller Mo som han kallas, är palestinier. Han har vuxit upp i USA utan papper. Men han har fastnat i Mexiko och behöver ambassadörens hjälp för att släppas in genom gränsen.

Komikern Mohammed “Mo” Amer spelar Mohammed Najjar, som kämpar med sin kärleksrelation, sin asylansökan och med att försörja sin familj ekonomiskt. Han säljer fejkväskor och prylar, för det är det enda jobbet han kan ha som papperslös. 

Plötsligt säger ambassadören att han tycker att Mo ska ligga med hans fru. Mo skruvar på sig och förklarar att han har en flickvän. Ambassadören säger att han inte menade att Mo måste ha sex med hans hustru för att komma till USA. Så skrattar de och skålar för att rätta till misstaget:

– Skål för att du ska återvända till trygghet. Och till slut på konflikten.
Mo tittar på honom förvirrat och frågar:
– Va? Konflikt?
– Ja, Israel och Palestina, svarar ambassadören.
Mo vet att han borde hålla tyst, men kan inte hålla sig:
– Det är väl … ingen konflikt?

Så börjar de bråka om ordet “konflikt”, om det är en ockupation eller vilket ord de egentligen borde skåla till. Det slutar med att ambassadören blir så upprörd att han slänger ut Mo.

Serien väjer inte för palestinska perspektiv

Det är ju inte alla som kan tala klarspråk. Jag har träffat folk i Israel som vägrar säga “Palestina”. Som kallar palestinier för “araber”. Det är ett sätt att sudda ut ett folkslag, en historia och en kultur. Men serien har beskrivits som “unapologetically Palestinian”, vilket kan översättas till “oursäktat palestinsk”. Mo Najjars mamma Yusra gör olivolja utifrån den tradition hon har ärvt från familjen på Västbanken. De kodväxlar snabbt mellan arabiska och engelska. 

Serien väjer inte för att utgå från palestinska perspektiv. Den benämner den israeliska ockupationen för vad den är. Inte en konflikt. Det är uppfriskande att en plattform som Netflix vågar göra det. 

Om det inte går att skratta åt förtrycket, blir det svårt att klara av vardagen.

Humor är en viktig del av palestinsk kultur. En gång träffade jag en man på Västbanken, efter att den israeliska militären hade rivit hans brors hem. Han visste att hans eget hus kanske stod på tur. Innan den israeliska staten demolerar ett hus, skickar de ut en rivningsorder till den drabbade familjen. Mannen sa till mig: “Jag har 28 rivningsordrar. Jag tror att jag kvalificerar till Guinness rekordbok i antal rivningsordrar”.

Om det inte går att skratta åt förtrycket, blir det svårt att klara av vardagen.

Kvinnan som Mo gjorde slut med har börjat dejta en ny man. Inte nog med det, han är också israelisk jude. Som dessutom är stjärnkock. Och han heter Guy. Vad är det ens för namn? Till råga på allt gör killen palestinsk hummus och säger att den kommer från Israel. Mo kokar av ilska.

Verkligheten kan ibland framstå som lika absurd som i tv-rutan. I Tyskland har poliser förbjudit demonstranter från att tala och sjunga på arabiska – och hebreiska. Trump vill bygga hotell i ett sönderbombat Gaza. Och en judisk man i Florida sköt en pappa och son på semester för att han trodde att de var palestinier, när de i själva verket var israeler. Är det antisemitiskt? Anti-palestinskt?

Säsong två av Mo släpps också under en tid då det blir svårare att stå upp för palestiniers mänskliga rättigheter. Samtidigt som Israels folkmord i Gaza inte är över, och 40 000 personer har fördrivits från sina hem på Västbanken sen 21 januari 2025, enligt UNRWA.

Vi behöver se de människor som blir avhumaniserade. Därför är det viktigt att lyssna på palestiniers berättelser – både från Palestina och från diasporan. Blandningen av humor, kärlek och allvar gör Mo till årets bästa serie.