I både politikens och sportens värld framställs ofta dagens match som en ödesmatch där allt står på spel. Det är ibland överdrivet men just nu stämmer det nog.

Donald Trump har polariserat det politiska debattklimatet kraftigt i USA. Frågan är vilka motmedel som står till buds. På ett litet gatutorg köpte jag nyligen en bunt anti-Trump märken att sätta på kylskåpet. En av dem hade texten: Grab’em by the midterms. En anspelning dels på betydelsen av mellanårsvalet och dels på en av Trumps uttalanden om hur han närmar sig kvinnor som jag inte kan förmå mig att direkt upprepa.

Jag hade förmånen i New York att gå på en demokratisk ”fundraiser” för en ung utmanare, Andy Kim, som kämpar om en kongressplats från New Jersey. Kims motståndare är den 17:e rikaste republikanen i kongressen, Tom MacArthur. Han har mycket pengar i sin kampanjkassa och har erfarenhet på sin sida. Det är han som sitter på stolen idag – ”the incumbent”.

Kim har ingen politisk erfarenhet (fast mycket erfarenhet bakom scenerna visar det sig). Han har jobbat i Vita huset under både Bush och Clinton och till och med åt generalen Petraeus. Fundraisern är hemma i någons lägenhet på 13th Street W Manhattan. Jag tycker det ser ut som ett museum – enorma lokaler! Den vänliga mannen som bjuder på drinkar har tjänat en hacka på Wall Street och upplåter sitt hem för att stödja Kim.

En gammal garvad politiker, Jerrold Nadler, som är ”Ranking member of the House”, typ ”gruppledare”, för demokraterna introducerar Kim som har en fantastisk historia. Bägge hans föräldrar flydde från Korea, pappan led svårt av polio men de kämpade med sina bara händer och ”America gave us that chance”, som de förvaltat väl. Kim har gått de bästa skolorna. Nu vill han själv betala tillbaka och jobba för ett bättre Amerika. Alla blir rörda och plånböckerna öppnas. Kim tar inte emot pengar från näringslivet utan bara från vanliga medborgare.

Demokraterna har segervittring. Oppositionen brukar vinna i mellanårsval (eller i alla fall gå framåt). Trump har låga opinionssiffror och har fattat så många kontroversiella – ibland hårresande beslut att tanken om riksrätt och avsättning av Trump hägrar för många. För andra räcker det om man kan stoppa upp vansinnet så att han inte lika lätt kan montera ned de pelare i den liberala demokratin som han avskyr så mycket.

Trumps administration har kännetecknats av ovanligt mycket kaos och många av hans ministrar och närmaste medarbetare har tvingats avgå och i vissa fall även åtalats för oegentligheter. När det gäller sjukvårdsreformen var målet att totalt riva upp Obamacare men det har inte lyckats.

På skatternas område har han inte lyckats nå långt och många företagare är oroade över hans ekonomiska politik med plötsliga handelskrig som skapar osäkerhet. Han har dock haft ett par stora framgångar såsom nomineringen av Kavanaugh till Högsta domstolen.

Hur skulle man då själv tänka som demokratisk partiaktiv i dagsläget? Man kan resonera som så att Trump bara spelar på högerflanken och har lämnat tämligen fritt på mittplan. Ska man ta chansen och försöka locka förnuftiga mittenväljare som känner sig svikna av den tämligen oberäkneliga och hökaktiga presidenten – eller ska man hitta kandidater som verkligen entusiasmerar kärnväljare och inte minst de som är mest aktiva och står lite till vänster?

Många tycker att man redan prövat det där med mitten. Det var Clintons plan och det gick inte – många av demokraternas kärnväljare stannade hemma – de tyckte inte att Clinton entusiasmerade.

USA blir alltmer polariserat och segregerat – rika och fattiga bor för sig. Republikanerna och demokraterna har många parlamentsplatser som är i stort sett ”säkra”. Det är dessutom en process som förstärks av att sittande parti har rätt att rita om valdistrikten. Det kallas ”gerrymandering”. Republikanerna kan exempelvis inkorporera ett rikt villaområde där de vet att de har många väljare men samtidigt utesluta ett höghusområde även om det ligger alldeles intill.

Gränserna för valdistrikten ser ofta ut som något urtida groddjur (namnet kommer bland annat av ordet salamander). När valet av många kongressplatser på detta sätt är säkrade av ett parti blir den interna kampen inom partiet desto mer spännande. Där möts vanliga konservativa republikaner av kandidater som i min smak är tok-höger.

Samtidigt måste man vara ödmjuk nog att inse att republikanerna tycker samma om de demokratiska primärvalen. Kampen kan då stå mellan en mittenorienterad demokrat och en riktig ”socialist”. Kanske från någon av de så kallade ”minoriteterna” (kvinnor, unga, utländskt påbrå osv.) – som ju i själva verket utgör en majoritet av samhället.

För att förstå det som händer måste vi förstå att många av Trumps kärnväljare betraktade Obama som lika extrem som vi betraktar Trump. Mitten håller på att tömmas och extremerna radikaliseras i en pingpongmatch av revanschlysten kampanda. Nu är det demokraterna som mobiliseras – och nog har de mycket att kämpa för. Men en dag måste mitten nog återuppbyggas och folk kunna tala med varandra.

Det är illa nog att en karaktär som Donald kan bli president, men det riktigt oroande är att han fortfarande är mycket populär hos en tredjedel av befolkningen och kan fortsätta att ha stora ”valmöten” med sina supportrar. Vad gör han – bygger han en rörelse som ingen ska våga sig på?

Givetvis finns läxor för många andra länder, inklusive vårt.