BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

The Boston Trust Act gör att Boston tillsammans med syskonstäderna Cambridge och Somerville – samt 36 andra städer, fyra stater och 364 counties – räknas som ”sanctuary cities” eller fristäder. I praktiken handlar det om att de lokala myndigheterna i dessa fristäder inte samarbetar med de federala genom att vägra hörsamma de ”detainers” som utfärdas av det federala organet ICE (U.S. Immigration and Customs Enforcement). En detainer innehåller både en förfrågan om en notifiering om att en viss person hålls inlåst och ett önskemål om kvarhållande av samma person – som med ICE:s officiella språkbruk betecknas ”criminal alien” – till dess att Homeland Security kan ta över ansvaret för utvisning eller ”removal purposes” som det heter på klingande nyspråk. Innebörden av The Boston Trust Act innebär till exempel att den lokala polisen i Boston inte håller kvar en papperslös som har omhändertagits på grund av avsaknat färdbevis (om nu mot förmodan ett sådant omhändertagande skulle ske, Boston är trots allt inte Stockholm, Göteborg eller Malmö) även om personen omfattas av en detainer utfärdad av ICE.

De amerikanska fristäderna har sin upprinnelse i en rörelse som växte fram i sydvästra USA under tidigt 1980-tal och som till stor del bestod av konfessionella grupper som i sitt arbete fann en historisk förebild i hur kyrkor har utgjort en fristad för de som har vägrats sina mänskliga rättigheter. Den politiska kamp och civila olydnad som rörelsen använde och dess vägran att se flyktingar som brottslingar har resulterat i en institutionalisering som nu har manifesterat sig i de drygt 400 amerikanska fristäderna.

Bara fem dagar in i sitt presidentskap utfärdade Donald Trump en exekutiv order eller presidentorder som syftar till att stödja de federala myndigheternas arbete med att eftersöka, förvarstaga och utvisa personer som man menar uppehåller sig illegalt i USA. En order som inte bara riktar sig mot denna grupp utan också mot fristäderna genom sanktioner som hot om indragna federala medel. Föga förvånande kanske mot bakgrund av hur USA:s fristäder gjordes till måltavla under Trumps presidentvalskampanj som en del av den retorik som riktades mot flyktingar och migranter och som nu omsätts i politik.

I kritiken av den högerpopulistiska retorik som Trump kommit att personifiera, men som genljuder över hela västvärlden, är det lätt att glömma hur denna ofta redan har gjorts till politik både i Sverige och i USA. I USA är Trumps presidentorder en i huvudsak retorisk markering om hårdare tag (men som sannolikt också kommer att få detta som följd) men det är också en fortsättning av en politik som initierades av George W Bush och som utan inskränkning administrerades vidare under Barack Obamas presidentskap. Den politiska mittens extrema politik döljs effektivt av deras egna rop om populistisk retorik. 

Här inställer sig frågan vilka begrepp vi ska använda om den extremism som sittande mittenregeringar bedriver? 

Vad ska vi kalla det när landsting drivs som storskaliga laboratorium för experiment i marknadsekonomi? Vad ska vi kalla det när 365 000 äldre i Sverige 2020 förväntas leva i ett hushåll med låg ekonomisk standard? Vad ska vi kalla det när andelen ensamstående kvinnor med barn nära fattigdom har ökat från 14 procent 1999 till 42 procent 2013? Vad ska vi kalla den politik som berövar skyddssökande som har fått avslag på sin asylansökan deras grundläggande mänskliga behov? Vad ska vi kalla det när ett regeringsparti som har hyst fascistkramare i sin ledning gör utspel om elektroniska fotbojor? 

Den högerpopulistiska retorikens rop sätter agendan för den politik som den politiska mitten i allt större utsträckning svarar på och verkställer.

Andra svar är dock möjliga. Som det som Bostons borgmästare Martin J. Walsh har gett på hoten från Trumpadministrationen om indragna federala medel: ”Jag är inte rädd för att förlora pengar, först och främst för att vi har konstitutionen på vår sida och för det andra för att det vi gör här i Boston är det som är rätt. Om folk vill kritisera mig för detta är det val i november”.

Mittenextremismen har i snart två decennier under parollen om vad som inte är politiskt och ekonomiskt möjligt satt agendan och genomdrivit en politik som har medfört både ökad social orättvisa och ökad repression mot de konsekvenser som denna ger upphov till. 

Mittenextremismens postpolitik har skapat den situation vi nu befinner oss i. Vägen ur denna situation är inte den ropa/svara-logik som mittenextremisterna och högerpopulisterna nu ägnar sig åt. Svaret är politik.