Ja, det är en nationell kris, precis som vår ledarsida konstaterat gång på gång. Vad annars kan man kalla det när granater och termosbomber och andra hembyggda laddningar slår söder människors trygghet när de kriminella gängen strider om dominans eller bara konflikthanterar utifrån deras sjuka uppfattning om respekt. Själv har jag under bara några år upplevt tre större sprängdåd bara några stenkast från där jag bor. Klart att livet påverkas. Klart att man gradvis bryts ner till att nästan se detta som en lika fruktansvärd som olöslig del av tillvaron.
”Jag är väldigt rädd för att ta promenader på kvällen. Om det plötsligt är en granat, då blir man rädd. Jag är rädd för mitt liv”, säger Arup, 20, till Dagens ETC.
”Vi har betalt skatt och skött oss, vi har inte gjort något. Varför ska de här dummingarna komma och förstöra vår lugna miljö? Jag är ju pensionär, jag vill ha lugn och ro, säger Nanne Björk, 67, när hon sökt skydd på en lokal pizzeria efter att två handgranater hittats på en cykelbana.
En tisdag i januari i Stockholm.
Fyra sprängningar.
Räddningstjänsten säger att de aldrig varit med om något liknande.
Det tar ju aldrig slut. Det blir värre.
Det är populism för opinionen, inte för att ge trygghet till alla som börjar få panik.
Samhället måste – måste – samlas för breda åtgärdspaket, som förebygger, som garanterar allas vår säkerhet, som punktmarkerar det dödliga våldets beställare, som ger polisen rätt förutsättningar, som inte stannar vid att så grova brott ska följas av passande straff. Det oerhört frustrerande är ju att det inte finns en enkel, snabb lösning. Det som krävs är kontinuitet, en politik som tar greppet om helheten och inte fluktuerar med mandatperiodernas cykler.
Just därför är Socialdemokraternas förslag om en gigantisk visitationszon i södra Stockholm så deprimerande kortsiktig. Det är populism för opinionen, inte för att ge trygghet till alla som börjar få panik. Snabba kolhydrater.
Partiets talesperson, Teresa Carvalho, låtsas inte ens att något grundläggande ändrats sedan partiet för bara knappt ett år sedan kategoriskt motsatt sig just svepande användning av visitationszoner, som man då kallade ”tragiskt”, inte minst för att det saknas empiri för att det skulle fungera och leda till minskad brottslighet. Carvalho säger bara att omständigheterna motiverar en total revision av tidigare linje och att det väl är bra att Sveriges hårt pressade poliser får påfyllning i sin ”verktygslåda”.
Ja, omständigheterna är extraordinära.
Då är det avgörande att politiker kan låta bli att dingla en repressiv sockerchock framför en allmänhet som alltmer desperat vill ha tröst och utvägar.
Jag ringde runt till poliser i Stockholm efter att Carvalho gjort sitt utspel. Ingen välkomnar det. Absolut ingen tycker att det skulle förändra deras operativa förmåga, snarare tvärtom, konsekvensen skulle bli att en för tunn blå linje måste jaga pinnar – visitationer – varav de allra flesta kommer att visa sig vara meningslösa.
”Ge oss fler kollegor istället”, säger en polis till Dagens ETC. ”Och skicka ut dem på gatan, sätt dem inte framför en dator.”
Carvalho och Sveriges poliser har en sak gemensamt, de har tagit del av hur det gick när en visitationszon för första gången prövades förra året, i området Hageby i Norrköping. Dagens ETC var där när det hände. Senare kom polisen med en egen utvärdering som är omfattande men som – efter 368 visitationer och 41 genomsökningar av transportmedel – kokar ner till följande:
”Det går inte att se några tydliga skillnader vad gäller anmälda brott när säkerhetszonen var upprättad jämfört med andra tvåveckorsperioder.”
Svensk politik genomgår en generell, påtaglig högervridning. Sociala perspektiv, att metodiskt bygga och vårda ett samhälle, fördunklas när det enkla alltid är att hota med att ”statens järnnäve” – för att citera Fredrik Kärrholm (M) – kommer slå ned hårt över buset. Knappt någon reagerar längre när polisen exempelvis beslutar att södra Stockholm ska övervakas av drönare dygnet runt under tre månader, med start i tisdags.
Socialdemokraterna väljer att följa med i detta.
Just när Sverige verkligen skulle behöva motsatsen.
