Jag citerar ur den undersökning av Nya Karolinska-projektet som forskare på Stockholms universitet nu bedriver och där de första delrapporterna kommit.
I förra veckan skrev jag om Nya Karolinska som ett ”nyliberalt haveri”, trots att jag påpekade att man bör vara försiktig med ordet ”nyliberal” – ett verkligt ”nyliberalt” sjukhusprojekt skulle inte ha något alls med det offentliga att göra.
Något sådant kommer emellertid aldrig att existera. Sjukvård, liksom forskning, är så extremt kostsamma saker att helprivata lösningar aldrig kommer att fungera. Den nyliberala revolution som dragit genom våra samhällen tar därför ofta vägen genom det offentliga och den samlade skattebasen, ty det är där guldet finns. Våra dagars välfärds-kapitalister livnär sig inte på en normal marknad, utan på skattepengar.
Forskningsrapporterna som nu kommit pekar ut den borgerliga landstingsledningen i Stockholm (från 2006 och framåt) som huvudansvariga för haveriet. I synnerhet Ralph Ledel, som tidigare hade drivit på i privatiseringen av St Görans sjukhus, såg projektet som ett sätt att ställa om hela sjukvårdsstrukturen i Stockholms län.
Men jag skriver att borgarna var huvudansvariga, för länge var även oppositionen med på båten – ända fram till 2008 då den borgerliga majoriteten valde den marknadslösning som stavas OPS. ända fram till dess kunde S-ledamöter, som annars skällde på Moderaterna, hylla Ledels stora initiativ med NKS.
Rapporterna från Stockholms universitet definierar NKS som ett så kallat megaprojekt. Att bara rusta upp en gammal sjukhusbyggnad var inte nog storstilat. Något nytt och storslaget måste till som skulle ge Stockholm en plats i den globala solen: ett högspecialiserat, hypermodernt sjukhus med spjutspetsforskning.
Rapportförfattarna pekar på att detta megaprojekt hämtade energi från det globala prestigerace som alltmer kommit att känneteckna forskningsvärlden. Macchiarini-skandalen är ett ökänt utflöde av det tänkandet: Karoliniska Institutet ville stärka sitt internationella varumärke med en lysande kirurg!
Excellensforskning är termen för det hela. Det kan översättas till konkurrenskraftig forskning. Kanske minns någon de valaffischer som dåvarande Folkpartiet satte upp i flera valrörelser om ”Fler Nobelpris till Sverige”. Kunskap reducerades till ett verktyg i den globala konkurrensen. När Lars Leijonborg var utbildningsminister gav han större autonomi åt ledningarna och förvaltningarna på universiteten – men inte åt forskarna. Det som skedde var ett slags ”företagisering” av universitetsvärlden.
Varumärket, lyskraften, blev viktigare än verksamheterna. Leijonborg var ordförande i Karolinska Institutets styrelse under Macchiarini-tiden.
OPS, offentlig-privat samverkan, eller PPP (private public partnership), är ett dyrbart utflöde av nyliberaliseringen av våra samhällen. Men megaprojektet NKS hade också sin rot i en annan form av nyliberalisering: Den av kunskapen i sig. När forskning blir till ett prestigerace på en varumärkesmarknad och forskare blir ”stjärnor” – trots att forskning idag mer än någonsin är ett lagarbete – innebär det att en främmande logik invaderar en värld som borde stå så fri som möjligt från kommersiella hänsyn och varumärkes-tänkande.
Utmärkande för hela NKS-historien är också att det nya sjukhuset aldrig förankrades bland professionerna – sjukvårdspersonalen. Landstinget har agerat mer som ett företag i en hård konkurrenssituation än som en offentlig instans med ett uppdrag från demokratin. Man kallade hellre in svindyra konsulter än talade med vårdanställda.
Ideologiskt har nyliberalismen idag förlorat. Det finns ingen spridd entusiasm bland väljare för en fortsatt nyliberalisering av Sverige. Men det är tyvärr också så att det inte existerar något riktigt självförtroende i den offentliga sektorn. Där har man i 30 år nu fått höra att det offentliga är ”tärande”, ”ineffektivt” och ”byråkratiskt”. Själv är jag i konstant chock över att ledande socialdemokrater på sin höjd säger att de vill begränsa ”vinstjakten” – men aldrig förmår säga detta enkla: Vi tror att offentligt finansierad och driven välfärd är bättre, mer demokratisk och i längden långt mer effektiv. Och inte bara det: Att staten och det offentliga måste gå före med egna, självständiga projekt istället för att snegla avundsjukt på marknaden.
Det är staten som borde bygga ut bredband i Sverige, inte riskkapitalbolag som Wallenbergägda IP Only. Staten borde gå in i banksfären som en aktör. Staten borde använda pensionskapitalet och sina enorma möjligheter till billiga lån för gröna investeringar.
Och det är det offentliga som ska satsa på sjukvården. Inte byggföretag och internationella konsultfirmor. Ty marknaden är ofta tärande, ineffektiv och byråkratisk.
