Men det är svårt att tänka sig att flera nät­bolag skulle bygga elnät och konkurrera om att få ansluta just oss. Elnät är typiska naturliga monopol. Vi kan inte välja, utan får betala till det företag som äger näten där vi bor. Frågan är hur mycket vi ska betala.

Det stora transmissionsnätet som skickar el från norra Sverige till södra, som binder ihop svenska elnätet med näten i Norge, Finland, Litauen, Polen, Tyskland och Danmark är inte så svårt att hantera. Detta nät – där vattenkraftverk, kärnkraftverk och stora vindkraftparker är anslutna – kostar dessutom mindre än en tiodel av vad vi betalar för elnätet. 

Svårare med distributionsnäten. Hur mycket mer ska man få ta betalt för nät som distribuerar el bland skärgårdens bergknallar och kablar mellan öar, än nät som ligger i städernas kulvertar? Hur mycket ska det få kosta där ledningar hänger mellan träd som behöver skötas för att inte stormfällda träd eller snötyngda grenar skall bryta strömmen? Vilken avkastning skall man få på investeringar som gjorts i monopolets anläggningar. Är två procent tillräckligt? Eller ska man kunna få ta ut sex procent?

I mer än 20 år har en myndighet försökt formulera regler för hur nätbolagens avgifter ska begränsas. Det har gått dåligt. Reglerna har överklagats, och företagen har ofta lyckats visa att regelverket gett dem för lite. Detta har gjort att många bolag höjt nätavgifterna rejält. Kunderna är många och oorganiserade. De har därför inte klarat att få domstolar att gå emot bolagen eller påverka myndighetens regler så att nätavgifterna blir lägre. Påverkan har bolagen varit bäst på.

Det finns olika typer av elnätsbolag i Sverige. Det finns små elnät som ägs direkt av kunder, de som ägs via kommunala energibolag, det finns lokala privata aktiebolag som driver elnät, statliga Vattenfall äger elnät, utländska energibolag äger elnät, och det finns stora elnät som ägs av kapitalförvaltande bolag som enbart är intresserade av att ta ut så mycket vinst som myndigheten tillåter.

Som kund till ett kooperativt eller kommunalt nätbolag är man delägare till elnätet. Det betyder att om man betalar alltför mycket pengar till ett sådant nätbolag, så att bolaget går med stor vinst, får man igen dessa pengar som delägare. 

Så är det inte om bolaget ägs av andra.

Den finska statens bolag Fortum har under ett par decennier köpt upp elnät i Sverige. För snart fem år sedan sålde man detta nät, med drygt 900 000 kunder till kapitalförvaltare och försäkringsbolag för 60 miljarder kronor. Värdet av nätet var alltså drygt 60 000 kronor per kund. Förutom alla kostnader nätbolaget har för underhåll och administration ska varje kund därför via nätfakturorna betala avkastning på 60 000 kronor.

Man kan hävda att dessa kunder redan finansierar sina anslutningar och uppbyggandet av dessa nät. Priset på nätet gav Fortum en rejäl vinst. Den ska nu betalas av kunderna.

Regleringen av privata monopol är svårt av flera skäl. De som tror att det går bör fundera på en grund­läggande fråga: 

Om de offentliganställda är för inkompetenta för att sköta en verksamhet – hur ska de då lyckas med den långt svårare uppgiften att välja ut och sedan styra privata utförare utan att det blir korruption eller dåliga resultat? 

Detta problem är tydligt när det gäller regleringen av vad kunderna ska betala för elnäten. Regelverken för hur näten ska värderas och hur ”skälig avkastning” ska beräknas är så komplicerade att vanliga kunder inte har möjlighet att förstå dem. För nätbolagen är det lönsamt att påverka myndighetens regler eller domstolarnas tolkning. Får man ta ut en procent högre avkastning på 60 miljarder är det 600 miljoner kronor per år. Det gör att man kan finansiera många advokater och forskare i kampanjer för att nå det resultatet. Visserligen olagligt, men ekonomiskt lönsamt, skulle det också vara att korrumpera beslutsfattarna i myndighet eller domstol. Att regelverken är komplicerade gör det svårt att avslöja resultatet. Om betalningen består i framtida, lönsamma konsultuppdrag eller anställningar är sambandet svårt att bevisa.

Kanske är det minst dåliga att kunderna, via kooperativ eller kommunala bolag, ägde alla nätbolagen. Då skulle risken för korruption minska genom att de ekonomiska drivkrafterna att påverka myndighet och domstolar skulle minska. 

Avkastningen på investeringarna skulle inte behöva vara högre än bankräntan när kunderna är ägare. Dessutom skulle kunderna få ett mer direkt inflytande över teknisk standard på nätet och vad man ska betala för att minska risken för avbrott.

Vad visar verkligheten? Det går att jämföra vad olika bolag tar betalt på ”Nils Holgersson rapportens” hemsida. Små, lokalt ägda bolag har ofta låga priser.