Läs också: Ledarbloggen: Kärnkraftens räddare i nöden
Vi som satts att leva i besvikelsens epok – ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Så skaldade Tage Danielsson om socialdemokratin redan 1976. Så här 39 år senare undrar jag fortfarande. Året som gick var på många sätt ett skitår. Det var året innan dess, och det dessförinnan med. Om jag minns rätt var det riktigt länge sedan det kändes som om någonting gick framåt.
När jag gräver lite i denna känsla av besvikelse märker jag att det som stör är samma saker som alltid: ett destruktivt ekonomiskt system och politiker som tar vidriga politiska beslut. Det är saker jag torde vara medveten om för länge sedan. Trots detta är jag besviken.
Det finns en ny typ av undergångskänsla. Politikernas totalt avsvarslösa snack om systemkollaps har satt avtryck i det allmänna medvetandet. På bara ett år har folk i min omgivning blivit mer och mer desillusionerade. De tror på riktigt att Sverige är på väg ner i helvetet på grund av massinvandring. Det går inte att förklara för dem att de är en del av en samhällelig diskursiv förskjutning utan att låta som en vidrig elitist. Det är en besvärlig situation.
Jag har ingen lust att hävda att vi lever i den bästa av världar, att allt egentligen är jättebra. Vill inte redovisa siffror om julhandel som slår rekord i ett av världens rikaste land. När jag gör det har de redan vunnit. Då har jag redan köpt deras premisser om invandring som en kostnad och på samma gång blivit någon som måste försvara ett ekonomiskt system som jag inte tror på. Vafan, en gång i tiden var jag ju revolutionär! Ge tillbaka min kapitalkritik, tack.
Det tycks ha vuxit fram nya föreställningar om en samhällsekonomi. I en tid där nationalismen växer sig starkare blir idén om nationens gemensamma finanser också starkare. Ständigt denna tankefigur om vad ”vi” har råd med, där vi:et är nationen Sverige. Det finns en idé om en samhällsekonomi som medborgarna förfogar över, om att medborgarna i ett land gemensamt äger vissa tillgångar. I idén om nationen finns det en ekonomi, en stat som förvaltar den och medborgarna som äger den. I denna tankefigur är hotet utifrån ständigt närvarande. Det formuleras på så vis en ny konflikt, mellan de som äger och när samhällsekonomin och de som tär på denna ekonomi.
Problemet med denna idé är att den är falsk. Ekonomi handlar om fördelning av resurser, om vilka som har makt över andra. I ett ekonomiskt system vars grundbult är privat äganderätt blir dessa resurser snedfördelade. Att tala om en samhällsekonomi som alla medborgare skulle äga gemensamt och ha rätt till blir absurt. Men idén om samhällsekonomin är ett effektivt medel för åtstramningar och nedmontering av välfärden.
Politiker kan benämna saker som en kostnad och hävda att det inte går att betala längre. Det är ett effektivt sätt att avväpna alla former av kritik som ”visst, det är en fin tanke om att alla ska ha rätt att leva, men vi har faktiskt inte råd med det.”
Det är idén om en samhällsekonomi som de högerextrema självutnämnda samhällsförbättrarna håller högst. Det är bekvämt för dem att hävda att det finns en gemensam kassa som håller på att sina, att medborgarna i Sverige är på väg ner för ruinens brant på grund av alla världsfrånvända pk-idioter som inget begriper. Det är en retorik som är medveten om alltings pris men ingentings värde.
2016 ska inte samhällskritik i allmänhet vara förbehållet de högerextrema. Att diskutera ekonomi ska inte kännas som att spela på bortaplan där motståndarlaget bestämmer reglerna. I år tänker jag vägra att acceptera diskussioner som utgår från antagandet om ”vad vi har råd med”.
2016 ska jag inte bli besviken, inte förfasas och inte bli indignerad. Jag ska inte köpa premisserna utan påminna om vem den verkliga fienden är. Besvikelse kan alltid omvandlas till handlingskraft. Ilska är dynamit när vi är arga tillsammans. Därför finns det ett visst mått av hoppfullhet i all denna hopplöshet.
