Vad betyder den nya trenden där folk omvandlat sin Facebook till Hemnet? Vad vill man uppnå när man marknadsför sin bostadsrätt på sociala medier för en mindre skara vänner? Slår de till på en bostad när de ser en statusuppdatering?
Visst, många svenskar har gjort ”bostadskarriär” och blivit rika på köpet, men de allra flesta är belånade till tänderna. Kanske är det bara en ny form av skryt på sociala medier där folk vill visa upp sin fina adress och sitt nyrenoverade kök.
Men det tror inte Per Björklund, journalist och författare till boken ”Kasinolandet – bostadsbubblan och den nya svenska modellen”, är förklaringen.
”Jag tror att det beror på att lägenheter har blivit mer svårsålda till de priser som gäller i dag. När man har annonserat på Hemnet och haft visning och ändå inte fått några bud så söker man andra vägar”, säger han till Dagens ETC:s ledarsida.
Per Björklund menar att det finns ett växande utbud av lägenheter på samma gång som köparna är mer försiktiga. Konsumenterna påverkas av en mängd signaler, inte minst av allt prat om att det är svårare att sälja sin lägenhet.
Statistik som bostadssajten Booli tagit fram åt Svenska Dagbladet bekräftar bilden. Just nu är det ovanligt många bostadsrätter till salu i Stockholms innerstad.
”Det ser ut som att det höga utbudet har börjat påverka marknaden. Det första tecknet på att marknaden svalnar brukar vara att budgivningarna lugnar ner sig.”
Att detta inte syns på priserna är inget märkligt – säljarna är ju marknadens sista optimister, säger marknadsanalytikern Matilda Adelborg vid Booli till Svenska Dagbladet.
Vår samtid har omvandlat oss till köpare och säljare. Faktum är de svenska hushållens sammanlagda bolån nådde en rekordhög nivå i juni. Vi har alltså aldrig varit så belånade som nu. Totalt har vi bostadslånat för 3 000 miljarder kronor. På ett år har de ökat med nästan 200 miljarder, enligt nya siffror från SCB.
Hur hamnade vi här egentligen där vi är så överbelånade för något så basalt som en bostad?
Per Björklund menar att staten måste ta ett helhetsgrepp om bostadspolitiken, som i nuläget lämnats över till marknaden och kommunerna.
”Vi måste ha mål som är intelligentare än ’bygg 700 000 bostäder’. Vi måste ställa krav på kvalitet och social hållbarhet. Och sluta uppmuntra spekulation i bostäder med generösa räntesubventioner”, säger han.
Mellan 1940- och 1970-talen fanns det en bostadspolitisk ambition med syfte att förbättra situationen för flertalet. Framför allt skulle bostadsbristen byggas bort och standarden höjas. Man började också formulera mål om utrymme, en familj skulle inte tvingas bo i ett och samma rum längre. I slutet av 1990-talet formulerades ett nytt bostadspolitiskt mål, i bostadspolitiska propositionen från 1997 heter det att ”bostaden är en social rättighet” samt att ”bostadspolitiken ska skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö”.
I dag saknas den typen av politiska ambitioner. Visserligen byggs det hyresrätter men de är så pass dyra att familjer med vanliga inkomster inte har råd att bo där. Närmare 54 procent av hyreshushållen skulle få svårt att flytta in i en nyproducerad hyreslägenhet, enligt beräkningar som Hyresgästföreningen har gjort. I sin senaste rapport ”Nyproduktion och renoveringar av hyresrätter – en för lönsam affär?” visar Hyresgästföreningen att det skiljer sig cirka 4 000 kronor i månaden mellan en nybyggd -bostadsrätt och motsvarande hyres-lägenhet.
Resultatet har blivit att bostadsbristen består trots ökat bostadsbyggande. Det kan inte ses som annat än ett politiskt misslyckande. Staten måste återta ansvaret för den ohållbara utvecklingen på bostadsmarknaden.
