Men för mina barn är det – trots en ivrig förväntan om att snön till sist ska falla – ändå normalt, helt i linje med vad de förväntar sig av december. Även det är en mardröm, att de knappt vet något annat, att deras kunskap och erfarenheter från sina korta liv säger att snö är ett undantag, en bonus. Och de har rätt.
Nyligen visade nyhetstjänsten Newsworthy, utifrån meteorologisk data, att Stockholm – där min familj bor – bara haft tre vita jular sedan 2010. Själv är jag präglad på att Stockholm, som senaste decennierna, ska ha runt sex veckor snö under vintern. Men så är det inte nu. Och om 50 år beräknar SMHI:s klimatforskare att det snarare handlar om inte ens vecka (med försatt höga utsläpp av koldioxid) eller två veckor (med begränsade utsläpp).
För mina barns barn blir snö inte ett undantag utan snarare ett unikum, något exceptionellt.
Hur ska vi prata med varandra om det här, mellan vuxen och barn? Det är så förtvivlat svårt att hitta orden, för jag vill inte tillfoga dem ångest och krympa deras tillvaro som i varje ögonblick är oändlig, obegränsad, outforskad.
”Ni kan hoppa i vattenpölen, men när jag var liten brukade jag vid den här tiden på året åka både pulka och skidor, snön låg decimetertjock, det är vad ni går miste om.”
Nej, svarar alla som inte är sadister, som vill något mer än att bara projicera egen existentiell smärta på den som inte orkar bära den.
Men det här förlamar oss.
Att vi som föräldrar inte vill tynga våra barn, att vi vill låta dem vara barn, värna dem från allt som är hotfullt.
Fler än föräldrar hamnar i detta dilemma. Mor- och farföräldrar, lärare, psykologer, journalister… Senaste året har jag haft kontakt med många som upplever det som enormt påfrestande att själv ha information om vad klimatkrisen kommer med, men sedan famla efter rätt sätt att förmedla denna information till yngre.
Jag tror att vi måste prata om klimatkrisen med våra barn. Du kan som vuxen inte skärma bort verkligheten hur länge som helst. Barn har en närmast onaturlig förmåga att själva hitta svar, som om de kunde fånga dem ur tomma luften. De är aldrig statiska, även om du ibland kan önska att det vore så. De är alltid på väg ut ur kokongen. Och det finns en fara med att välja tystnaden. Civilisatorisk, om vi är många som gör det mot våra barn, när vi tror att vi gör det för våra barn.
Vad händer om vi låter nästa generation tro att det som händer nu är normalt, att allt är precis som det ska?
Tystnaden fortplantar sig, genom decennier och århundraden. Forskare talar ofta om ”shifting baseline”, om att mänsklighetens referenspunkter är i ständig förflyttning.
Mina föräldrar hade sina.
Jag har mina.
Barnen har sina.
Poängen är att de skiljer sig åt, att de är utom synhåll för varandra.
Hur kändes vintrarna i Uppsala på 1930-talet när min pappa var så liten som mina barn är nu? Hur mycket snö var det? Hur varma var somrarna? Hur många insekter flög ned i saftglaset en julidag? Jag vet inte. Och mina barn har inte fått höra hur kinderna svider när du åkt skidor genom ett fruset vinterlandskap där snö och is dämpar ljud, där du bara hör dina andetag, stavpiggarna som knäcker skaren.
Jag har inte berättat för jag tänker att det vore som att ge dem ett paket inslaget i vackert papper, men som är tomt när de sedan öppnar det, tomt och meningslöst.
Vi bedrar oss av omtanke. Vi ljuger för att sanningen är smärtsam. Det är mänskligt. Men för en gångs skull kan mänskligt skada mänskligheten.
Så vi måste berätta.
Dra linjen mellan punkterna, mellan våra minnen, mellan generationerna, rakt genom glömskan och allt det som klimatkrisen berövat oss.
Forskningen beskriver referensförskjutningen som ett syndrom. Det mest kända exemplet är hur fiskare i Florida poserar med sina fångster, alltid lika stolta, även om fiskarna blir färre och krymper för varje generation.
”Vi tänker alla att världen var perfekt när vi först blev varse om den”, säger forskaren Chris Packham i New Scientist.
”Vi behöver få mor- och farföräldrar att tala med sina barnbarn om naturen”, säger Lizzie Jones, som genomfört en studie där unga britter har väldigt svårt att uppskatta både nutida och dåtida fågelbestånd, till tidningen.
Det måste finnas ett sätt.
Som ger mina barn ett band till det förflutna.
Som inte betyder att jag visar dem brinnande koalor.
Som inte bromsar deras framåtrörelse.
En rimlighet. En metod.
Hellre att svar kommer från mig än att de tvingas söka dem på annat håll. För det kommer de garanterat att göra. Greta Thunberg är inte ensam. Miljoner barn har redan förstått att något är allvarligt fel, att deras framtid är villkorad.
Jag kommer att bli den första att använda den klimatportal som Dagens ETC börjat utveckla, med målsättning att ge barn möjlighet att diskutera klimatkrisen – men också att minska avstånden mellan barn och vuxen. Kanske är ett gemensamt språk det viktigaste en sådan plattform kan erbjuda?
Ett språk som fungerar för alla, oavsett ålder.
Ett språk som hjälper oss att minnas.
Pulkorna samlar damm i källaren.
Det är inte normalt.
