Jag vet vad som händer härnäst. Snart kommer de första dödssiffrorna. Förmodligen kommer de att stiga i takt med att fler människor hittas i rasmassorna, medan ryska medier sprider nyheter om ”ett superexakt missilangrepp som tillintetgjort en nazistisk militärbas”.
Idag var ryssarnas mål ett lägenhetshus på 16 våningar i Odessa. Bland de omkomna fanns tre generationers kvinnor från en och samma familj. Den yngsta var tre månader gammal och hette Kira. Jag antar att mamman och mormodern var i färd med att natta henne när ryssarna skickade sin missil. De dog tillsammans. Jag tittar på bilder av dessa kvinnor, fotografier tagna bara några veckor tidigare, och ser ett koncentrat av ett liv.
Det hade kunnat vara min mor och jag. Jag tycker att kvinnan på bilden och min mamma har väldigt lika ansiktsuttryck. Det hade kunnat vara min pojkvän som människor nu samlar in pengar till för att han ska kunna begrava sina tre viktigaste människor. Det kan fortfarande bli vi.
All den kunskap om mänskligheten och samhället som jag under årtionden har samlat på mig betyder inte något längre. Den värld där jag en gång hade nytta av denna kunskap existerar inte längre.
I mitt långsamma tillstånd gör jag det jag kan – fogar samman ord till meningar. Varje dag redigerar jag berättelser om ukrainare som har förlorat sina nära och kära i kriget, evakuerat sina släktingar, gått ut i strid för att försvara landet, under beskjutning räddat målningar från ett museum i en by omringad av ryssar, återvänt hem för att bygga upp sina hus, överlevt belägring. Vi översätter dessa berättelser till 14 språk. Vi berättar om människorna.
”Potentiellt känsligt innehåll” som det konstant står i sociala medier när det kommer nyheter från Ukraina. Men så ser hela mitt lands liv ut nu och verkligheten går inte att blurra.
Jag har lyckats lära mig att somna efter att ha sett nyheter om skjutna journalistkolleger, våldtagna barn i de byar vi brukade göra picknickutflykter till, vänners utbrända hus utanför Kyiv. Till slut somnar jag också efter att ha hört ett inspelat samtal mellan en rysk soldat och hans fru där hon ger sin man ”tillåtelse” att våldta ”ukrainska kärringar” och skrattar. ”Den ukrainska kärringen” hade kunnat vara jag. Och kan fortfarande bli jag.
Förutom militär utrustning och soldater har Ryssland också transporterat mobila krematorier till Ukraina. Just nu går de för full maskin i det belägrade Mariupol – det är lokalbornas kroppar som bränns. Ukraina lyckas inte frita Mariupol för det kräver tunga vapen och det har vi inte tillräckligt av.
Jag skulle önska att andra europeiska stater kunde inse att tunga vapen är det enda som kan rädda Ukraina, demokratin och de mänskliga rättigheterna. Värst av allt är att de kanske faktiskt förstår det. Jag känner vrede och maktlöshet. Och jag tänker på att min väns föräldrar kan finnas i ett av de mobila krematorierna. Jag tror att det är så, men jag säger det inte till henne.
Jag vet att inget av detta borde kunna ske över huvud taget – de här grymheterna är inte ens ett krig, det är ett målinriktat folkmord.
Jag vet att inget av det här borde kunna ske, men jag minns min gammelmormor. Som barn överlevde hon Holodomor då man till och med tog ifrån tiobarnsfamiljen potatisskalen. Den som försökte behålla sin sista höna sköts direkt. Om våldtäkt pratade man inte på den tiden. Man sa bara att grannflickorna togs med våld, att de sedan hittades ute på fälten.
Jag vet att det här inte borde kunna ske men hennes dotter, min mormor, är kvar i Sumyområdet nära ryska gränsen. Från sitt fönster ser hon ryska stridsvagnar och berättar om ryssar som plundrar butikerna och beskjuter skolor, sjukhus och bostadshus i grannorten Ochtyrka. Hon ser allt detta – och bakar bröd. Hon vägrar åka därifrån och jag vet varför. Det här är hennes hem.
Flyglarmet går och jag videochattar med en vän från Georgien. Hon säger att hon förstår allt. Också hon förlorade sitt hem till ryssarna, som kom dit med ond bråd död.
Jag vet att det här inte borde få ske men min kunskap om världen gäller inte längre. Jag måste forma en ny världsbild och lära mig att leva med den.
Kriget, döden, grymheterna kommer åter att rinna av ryssarna. De kommer ännu en gång att gå utan straff. Kriget kan pågå länge. Det kommer att medföra mycket död och smärta. Många av de mina kommer inte att återvända hem. Andra kommer tillbaka men kommer inte kunna leva vidare med det här. Alla de kan vara jag.
Mitt folk köper blodstillande förband till de stridande, samlar ihop bilar till armén, syr skyddsvästar, väver maskeringsnät, bakar bröd, dokumenterar den ryska arméns brott, återuppbygger sina städer, räddar katter ur låsta lägenheter, evakuerar sjukhuspatienter under skottlossning, erbjuder psykologhjälp åt våldtagna, vårdar skadade på sjukhus utan el och vatten, går ut i strid utan att någonsin ha hållit i ett vapen förut, stannar kvar i halvt utplånade städer och försöker befria mitt land.
Ni känner till grymheterna i Butja. Sådana städer, där ryssarna skjuter på mitt folk, våldtar dem och plundrar deras hus, finns det tiotals av nu.
Jag sluter ögonen och säger till min vän: ”I sommar, när allt det här är över, åker vi till Cherson.” Nu är Cherson ockuperat. På de av ryssarna ockuperade territorierna finns vägar, fält, stränder, skogar och till och med begravningsplatser. På två månader har Ukraina blivit ett av världens mest minerade länder. Jag har inte hört ifrån min vän på två veckor nu.
En vän i EU berättar att bensinen blivit dyrare: ”Du ser, det är för att vi stöttar Ukraina.” Jag vill fråga hur många euro ett liv kostar men svarar i stället: ”Ni stöttar er själva nu för Ukraina kämpar för mänskliga rättigheter och frihet för hela Europa.”
Vi har redan kämpat i två månader.
Jag är inte i min egen lägenhet, inte i min hemstad, men däremot i mitt land och med mitt folk.
Medan jag skriver klart denna text, ljuder flyglarmet återigen över hela Ukraina. För en halvtimme sedan avfyrade ryssarna missiler mot en järnväg i närheten, liksom mot Zjmerynka och Koziatyn i Vinnytsa-regionen, det finns döda och sårade. Jag vet vad som händer härnäst.
Dagens ETC använder här den ukrainska stavningen: Kyiv. Det sker på begäran av skribenten.
