Under 18 år har jag delat tak med det statliga skogsbolaget Sveaskog. Ta mig fan.
”Han jobbar väl med skog och sånt”, brukar jag svara när folk frågar om pappas jobb. Det är okej att inte veta vad sina föräldrar jobbar med. Men min pappa tycker att kalhyggen är bra. Jag vill veta varför.
Vi hinner bara luncha i en halvtimme när vi ses på en sushibar utanför Sveaskogs kontor i centrala Stockholm.
– Du har aldrig varit så intresserad av skogen, säger han medan han blandar sojan med wasabin.
Jag vill veta vad han tycker om kalhyggen.
Dottern som inte kan gå förbi en buske i stan utan att granska benet efter fästingar. Som undviker all form av friluftsliv om det inte finns en dusch på tio meters avstånd. Jag förstår honom, att förklara skogsindustrin för en självupptagen tonåring är inte kul för någon av oss.
Ändå sitter jag på sushirestaurangen och kräver svar.
Jag tittar på honom och kan inte låta bli att tänka hur märkligt det känns. De flesta konfronterar sina föräldrar för att ge rättvisa å barndomens vägnar, jag vill veta vad han tycker om kalhyggen.
– Kolla på vad jag har sagt på webbseminariet, säger han. Skogen har alltid förändrats, framförallt med klimatförändringarna. Den kommer inte aldrig vara densamma och bestå som den en gång varit.
Jag tittar på webbseminariet som han deltar i tillsammans med SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, och Skogsindustrierna.
Allt de säger låter rimligt. Vi har skogen att tacka för svenska välfärdsjobb, uråldriga familjeföretag och vår biljett ur fattigdomen under 1800-talets industrialisering. Idag sysselsätter skogsnäringen 140 000 personer och har 164 miljarder kronor i exportvärde. Industrin är enorm.
Samtidigt menar Naturskyddsföreningen att dagens dominerande skogsbruk är katastrofalt för klimatet. Kalhyggen är det största hotet mot skogens biologiska mångfald. Marken som lämnas kvar släpper ut stora mängder koldioxid. Varje år anmäls omkring motsvarande 400 000 fotbollsplaner av skogsområden för kalavverkning.
Ändå planteras fler träd än någonsin, menar pappa. Men vad är en skog utan ett naturligt ekosystem? Vem bestämmer vad en skog är? Och vem har rätt till den?
Ingen kommer undan människors avtryck på naturen.
– Synd att du precis missade snön, säger Lasse som sitter ihopkurad i mittensätet.
Det är en tidig morgon i februari, solen lyser upp de torra åkrarna strax utanför Östersund. Jag praktiserar på Länstidningen och mina kollegor har fått i uppdrag att fostra en stockholmare i den jämtska kulturen.
Jag hinner knappt tänka på hur skrämmande en vinter känns utan snö innan landskapet utanför bilfönstret förvandlas till kalhyggen. De få träd som klarade sig står flitigt kvar på de kala backarna. När jag inser att Sveriges skog är en enda gigantisk plantage blir vyerna nästintill dystopiska.
Ingen kommer undan människors avtryck på naturen, om man inte gör upp om det hemma. Nu är jag inte mer än en bimbo som har radikaliserats av två jämtar i en biltur genom tomma åkrar, utan varken träd eller snö.
Efter lunchen tar jag och pappa en kaffe. Det är fortfarande ganska obekvämt. Jag kan inte sluta tänka på hur vi hamnade här. Jag, en aktivist, och han, en statlig skogsförsäljare.
Min pappa är inte på något sätt en bov. Debatten om skogen är så pass polariserad att det inte går att diskutera utan att det uppstår en konflikt. Kan man fälla en hundraårig skog utan att sabba allt? Att ta hänsyn till vattendrag, våtmarker, renar utan att bli kallad för alarmist?
När regeringen hellre släpper ut mer koldioxid än klarar Parisavtalet, då längtar jag efter en nykter aktör som kan leda oss ur klimatkrisen, säga att allt kommer bli bra.
Därför kommer jag att utmana min rädsla för mossa och ta med pappa till Jämtlands skogar.
Skogen måste bevaras. Annars riskerar vi att förlora allt.
