Plötsligt vände de sig om och fick syn på min hund Stina – och de hoppade till av förskräckelse. Som vanligt ropade jag till dem: Nej, var inte rädda! Den här hunden är jättesnäll! Jag har varit med om den situationen rätt ofta. När jag med hunden knallat genom Tjärna Ängar i Borlänge har jag sett invandrade mammor från Somalia nästan i skräck trycka sig mot hus-väggarna och samtidigt försöka skydda sina barn för min hund Stina, som alltid ser lika oförstående ut när hon skrämmer upp folk.
Folk som växt upp på gatorna i Mogadishu eller i någon stad i Mellanöstern där det finns gatuhundar beter sig naturligtvis fullständigt rationellt när de blir rädda för hundar. De kan vara rabiessmittade. De kan vara aggressiva. Jag har gått i demonstrationer för Palestina där många deltagare från Mellanöstern oroligt flyttat på sig när jag haft min hund med mig. (Hon blev för övrigt mycket förvirrad när det hela tiden ropades Pale-Stina.) I Sverige finns inga gatuhundar. Även här ska man naturligtvis vara försiktig med hundar man inte känner, men i normalfallet är det få etniska svenskar som räds en hund som kommer gående i koppel på en gata.
Men det är fascinerande med barnen till invandrare i Tjärna Ängar eller Rosengård: Först denna från föräldrarna inlärda rädsla, sedan den där växande nyfikenheten. Jag såg på Rosengårdsungarna att de allra, allra helst skulle vilja gå fram och klappa min lurviga, oklippta hund som tittade på dem liksom olyckligt för att hon hade gjort dem rädda. De där ungarna har ju aldrig mött några farliga gatuhundar. Och jag går därifrån nästan i lite sorg över den förbjudna längtan som fanns i deras ögon efter att helt enkelt klappa en gullig hund.
Men det där säger någonting om segregation. Var är det lättast att gå runt med hund? Svar: I överklassområden. På varuhuset NK i Stockholm kan man gå rakt in med hunden. NK är ju lite av Djursholms och Saltsjöbadens ambassad i Stockholms innerstad och jag har känslan av att ett långt följe av bärbara överklasshundar har banat väg för alla andra hundar. I byar på landsbygd och i glesbygd är hundar självklara. Många jakthundar lever i sina hundgårdar utomhus nästan året runt. Skällandet längs en bygata mitt i natten under stjärnorna är fascinerande.
Jag har alltid gillat Malmö och kommer alltid att göra det. Det beror både på att det är en gammal arbetarstad, själva den svenska arbetarrörelsens födelsestad, där gator kan heta Gustav Möllers gata och där man kan besöka Per Albins hem som är museum. Malmö var för 100 år sedan porten till det moderna Sverige. Och även i dag är Malmö den porten: Trots all segregation och all vålds- och gängproblematik får jag alltid samma känsla av hopp när jag kommer till stan. Jag blir glad bara av allt långsamt cyklande på usla cyklar och utan hjälm genom stans gator. Här ser man till skillnad från i Stockholms innerstad få galna medelklassmän på svindyra racercyklar som plöjer sig fram som nyliberala ideologer.
Malmö, Malmö – stan har hamnat i de politiska symbolernas strömvirvel så till den milda grad att själva staden nästan blivit osynlig. För svensk extremhöger – och även europeisk och till och med amerikansk och rysk – har den blivit skräckexemplet på vad ”massinvandring” ställer till med. Nyhetsflödet trissar upp stämningen. Många Malmöbor tycks ha svårt att känna igen sin egen stad i rapporteringen. Men sorgen finns där. Minnesplatser med blommor och fotografier av mördade människor. För vänstern reduceras Malmö i stället ibland till något sorts multikulturell utopi.
Men Malmö är helt enkelt en stad, en stad med en fantastisk historia av glans och elände, en stad belägen geografiskt så att den blir en mötespunkt mellan svenskt och globalt.
Själv kan jag i alla fall konstatera att Malmö inte är någon hundvänlig stad. Det beror både på att den är en klassisk arbetarstad – arbetare hade förr i tiden sällan varken tid eller råd med sällskapshundar – och på att så många invandrare är uppväxta på platser där det finns goda skäl att vara mycket försiktig med hundar.
Så där sitter hon, min hund Stina, frysande i den iskalla marsvinden från havet, medan vi fikar innanför kaféets glasfönster. Hjärtat brister. Hon sitter där mitt i Malmö och det är som om hon vädjande ser sig omkring efter en framtid där all segregation har upphört.
