Vad är det jag tänker på? Det är just nu inte på statsskulden, som borde tillåtas öka för att reformer ska bli möjliga, och det är heller inte på de som flyr från Syrien eller de som drabbas av ebola.

Jo, naturligtvis finns dessa sistnämnda världstrauman ständigt i medvetandet. Men jag kommer hela tiden på mig själv med att tänka på min hund. Denna text skriver jag efter att just ha återvänt från ett besök på djurkliniken. Min hund undersöktes. Hon har ett stort sår på underkroppen efter att ha opererats för juvertumör. Nu hissades hon upp på ett undersökningsbord och jag försökte lugna henne genom att krama om henne och jag sjöng till slut Sov du lilla videung för henne, som jag en gång gjorde för min dotter.

Nu är vi hemma igen. Hon ligger och slumrar på soffan med den stora tratten runt halsen. Jag går och klappar henne ibland. Hon är riktigt pigg, men den där juvertumören – det dröjer ett tag innan vi får veta hur allvarligt det är. Jag frågade kirurgen om juvertumör är detsamma som bröstcancer och hon sa att så är det. Och jag svalde.

Vänsterradikaler kommer alltid att ha lite dåligt samvete för att de tänker så mycket på en hund när det samtidigt pågår så fruktansvärt mycket i världen som pockar på all vår uppmärksamhet. Vi ägnar mer omsorg om våra hundar än om Europas fattiga. Det är den bistra sanningen.

Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt den enorma spricka i samvetet som öppnar sig när jag tänker på det. I förra veckan betalade jag flera tusen kronor för operationen. Vad finns det för försvar för att ha hund i en värld där människor ofta behandlas sämre än gathundar? Faktum är att jag ibland tänker på det. Och även om kärleken till en hund i slutändan liksom inte ska behöva motiveras överhuvudtaget – lika litet som kärleken till människor – tror jag att det går att räkna upp några argument.

Jag blir mer bofast med en hund. Jag har svårare att resa och ska jag resa är flyg oftast omöjligt och det blir tåg. Hunden förtöjer mig vid några få fläckar på planetens yta och bidrar till att minska mitt ekologiska fotavtryck i världen. På sätt och vis är det vad mänskligheten behöver: mer av bofasthet. Trots allt är det Kapitalet som vill göra oss till (falska) nomader genom att tvinga oss till evig flexibilitet, med sämre anställningstrygghet och en ständig beredskap att bryta upp (samtidigt som överklassen vältrar sig i sin bofasthets vräkiga villor eller svindyra paradvåningar).

Hunden är motsatsen till detta. Min hund Stina är lika glad varje gång vi går morgonpromenaden, trots att det är samma vägar vi alltid går. Jag brukar tänka på det: Hon lär mig, som en poet en gång skrev, att sitta stilla.

Och sedan är det detta med hundars ögon. Hunden följer din blick och du följer hennes. Spegelneuroner aktiveras i min hjärna och i hundens och dessa spegelneuroner utgör ett slags empatins infrastruktur. När jag kommer hem och möter min hund ler hon mot mig. Det ser rätt så hemskt ut när en leende hund blottar sin käft, men det är helt enkelt så att mitt leende smittar av sig på henne. Att ha hund är att dagligen öva sig i empati. Och det har människor gjort i kanske tjugotusen år, ända sedan de första sociala vargarna närmade sig en grupp människor och lät sig integreras i en ny flock (det finns teorier om att hundar är ett slags utvecklingsstörda vargar, som lider av Williams syndrom – vilket gör dem oerhört tillitsfulla). Jag vet inte hur många gånger jag, med hunden bredvid mig, stegat fram till en tiggare på gatan för att lämna en tiokrona och noterat den otroliga glädje som uppstår när hunden går fram och nosar glatt på tiggaren som glömmer mig och bara ser hunden och börjar klappa den: ett avbrott i misären. Hundarna är sociala men saknar helt våra ackumulerade fördomar.

Jag tror att det går en evig längtan efter närhet till djur genom alla mänskliga samhällen och att den är starkare idag än någonsin i de teknologiskt avancerade samhällen vi skapat åt oss. Själv var jag förr faktiskt hundrädd. Jag brukade ilsket skälla på folk som inte höll sina hundar i styr. Sedan skaffade vi valpen Stina – och hundrädslan gick över på 24 timmar.

Men hunden är också ett fönster mot det vilda. Jag har gått med Stina genom byn i nätter då vargen rört sig i byns närhet och jag har sett henne frysa till is och vägra gå när vittringen av den vilda släktingen nått henne. Jag har stått i svampskogen med en hund som vägrat rubba på sig, därför att hon känt vittringen av björn långt innan vi såg de färska björnspåren.

Jag tror att vi blir lite bättre människor av att ha husdjur omkring oss. Min hund är, utan att veta om det, en politisk kraft i mitt liv.

Jag har dessutom gått i demonstrationer för Palestina och märkt att min hund Stina då verkligen lystrat till de ramsor som skanderats och som rymmer hennes namn.