Allt bottnar i brist på entusiasm. Det är, om sanningen ska fram, för få hjärtan som brinner. Och när hjärtan som brunnit slocknar i uppgivenhet slokar det gröna partiet.

Det är förstås inte lätt att som litet grönt parti ingå i en Löfvensk regering där betongsosseriet dominerar. Å andra sidan har man bäddat själva. De första åren i regeringen var på många sätt en grön katastrof. Som om Löfven ansåg att hans kompromiss var att släppa fram MP i sin regering. Inget mer gavs.

Så blev det fler Jas-plan, närmande till Nato, Förbifart Stockholm och stopp för 700 vindkraftverk i Hanöbukten för att militären vill öva där. Budgetarbetet inleddes med att miljöskatternas andel av BNP inte varit så små på 20 år. Och effektskatten på kärnkraft – som partiet varit aktiv för att införa – avvecklades för att den höll på att leda till det mål den var skapat för att nå.

Det må ha blivit bättre – det har det – men bilden har satt sig.

Och det man stoppat – Löfven hade säkert velat avveckla både strandskydd och kvarvarande hållhakar på gruvindustrin – har man valt att inte berätta. Strategin har nämligen varit att språkrören i första, andra och tredje hand ska vara språkrör för den Löfvenska regeringen, inte för Miljöpartiet. Så tonades partiet ut, entusiasmen hos medlemmar falnade, en del skämdes, andra hoppade av. Allt medan partiledningen gav sken av att man hade kontroll, att allt skulle vända, för man var ju så bra.

Sådant kallas förnekelse.

I förnekelsens skugga avhålls så kongressen. Analys av densamma må vänta. Analyser mår ofta bra av att vänta.

Per Gahrton, partiets grundare, skrev inför valet 2002, då partiet låg än sämre till i opinionsmätningar:

”Inte förrän Maria klargjorde att en grön röst var en röst på Göran Persson som statsminister ökade vi tillräckligt för att klara spärren.”

Trots löftet satte sig språkrören direkt efter valet i regeringsförhandlingar med FP, C och KD. Göran Persson blev fly förbannad. Han skrev i sin bok ”Min väg, mina val”:

”På min direkta fråga förnekade språkröret Peter Eriksson att det pågick förhandlingar med Kristdemokraterna, men samma dag hade någon av kvällstidningarna bilder på miljöpartister och kristdemokrater runt ett mötesbord. Jag blev ursinnig. Våra väljare hade stödröstat för att hjälpa in Miljöpartiet i riksdagen.”

Det här sitter som en tagg i många socialdemokrater. Det som skiljer partikrisen 2002 från dagens kris är inte bara den bristande entusiasmen hos många gröna som tidigare varit eldsjälar.  Det är också risken att inte få de där stödrösterna som räddade partiet förra gången. Sveket – genom att säga en sak före valdagen och alldeles efter göra tvärtom – kan komma att kosta.

Lägg till det att många inom socialdemokratin – som nu närmat sig Sverigedemokraterna med ord som “vi återgår till traditionell S-politik” – rent ideologiskt avskyr de grönas ideologiska grund. Man har mer gemensamt med Centerpartiet och Liberalerna. Ja, till och med mer gemensamt med Moderaterna. De delar ju samma världsbild när det gäller arbetslinje, militär upprustning, globaliserad frihandel utan sociala och ekologiska principer, närmande till Nato och strävan efter ekonomisk tillväxt.

Det är allvar nu. Risken är uppenbar att vi efter valet sitter med moderatledd regering stödd av Sverigedemokraterna. Eller en regering där Löfven och Kristersson ”för Sveriges bästa” tillsammans kommer att administrera en politik som har mer gemensamt med Jimmie Åkesson än den som MP, V och Fi i grunden står för. Det må bli avslöjande. Men dyrbart. För miljön, för klimatet, för humanismen, för freden och för den sociala anständigheten.

Miljöpartiets kongress är en pusselbit i det som skapar det pussel som kommer att växa fram till valdagen. Ansvaret har vilat tungt när delegaterna sätter sig för att äta sin sista kongresslunch i dag klockan 12.15.