Och så kom SCB. Som placerar MP utanför riksdagen. Om det varit val idag.
Nu är det inte val idag. Inte ens imorgon. Men om mindre än ett år. Det kan bli ett plågsamt år för de gröna. Kärnväljare har lämnat, språkrören har låga förtroendesiffror och någon ungdomstrend till partiets fördel existerar inte. Till och med Södermalm sviker.
Lägg till det att Gustav Fridolins prat om att bilda regering med S, C, L knappast leder till stödröster från Syster Fyra Procent.
Kort sagt: det blir uppförsbacke. En uppförsbacke man med kirurgisk precision byggt alldeles själva.
Den strategi som partiledningen valt har varit förödande. De som framfört kritik har till råga på allt behandlats som paria av partiledningen. Det gäller oavsett om kritikerna varit sympatisörer, medlemmar eller riksdagsledamöter.
De fyras gäng i riksdagen – Annika Lillemets, Carl Schlyter, Jabar Amin och Valter Mutt – har kastat in handduken. De ställer inte upp till omval. De var dessa som motionerade och talade för Miljöpartiets kärnfrågor som sänkt arbetstid, hållbart ekonomiskt system, utredning av basinkomst och den civila sektorns växande på den sentida kapitalismens bekostnad. De stod upp för kritik av arbetslinje, tillväxtfundamentalism och globaliseringens avarter. De stod offentligt för det som en gång växte fram som varande grön ideologi.
Nu finns det förstås fler i riksdagsgruppen som också står för allt detta. Men de har valt att bli lojalister. Sådana som lojalt följer partiledningen. Trots att partiledarlinjen inte alls behöver vara partilinje.
Och så suddas partiets profil ut. Man uppfatta som ointressanta. Harmlösa. Till och med på Södermalm.
Man har snickrat på uppförsbacken alldeles själva. Lojalisterna är medskyldiga.
Strategin har varit att i någon absurd mening uppfattas som regeringsdugliga. Vilket har inneburit att språkrören i första, andra och tredje hand varit språkrör för den löfvenska regeringen. Vilket medfört att allt färre väljare har en susning om vad partiet vill.
Det finns snart flera generationer som aldrig hört ett språkrör tala om Miljöpartiets politik. Det finns massor med politiskt intresserade invandrande som aldrig hört språkrör framföra systemkritik. Trots att partiet egentligen är det mest systemkritiska i den svenska politiska hagen.
Istället har man vuxit samman med arbetslinjen, den militära upprustningen och den sentida kapitalismens globalisering. Man har haft som strategi att bli harmlösa, lite lagom beige, låta och se ut som de andra som slåss om marginalväljare. Kanske tog det extra fart när Gustav Fridolin gjorde Svenska Dagbladets gamle chefredaktör Bertil Torekull till mentor, började skriva hyllningsartiklar om Karl Staaf och kalla sig grön liberal. Med grön som prefix.
Så var det fan i mig aldrig menat.
K G Bergström, tidigare på SVT och numera frilansande krönikör på Expressen, meddelade i veckan att det enklaste för MP vore att kasta ut Gustav Fridolin. Som liksom blivit symbol för det MP som idag syns och hörs.
Det är inte så enkelt som att kasta ut språkrör. Språkrören gör det som partikongresser de senaste åren, på partiledningens förslag, accepterat, legitimerat, applåderat och beslutat. Under stående ovationer. Man valde bort förslag på kritiska ledamöter till partistyrelsen, man applåderade när språkrör kallade gröna visioner för plakatpolitik, man accepterade att språkrör kallar sig grön liberal. Med grön som prefix. Man uppträdde som lojalister.
Låt mig säga det klart och tydligt: lojalister är något av det farligaste ett levande grönt parti kan drabbas av.
