Makt korrumperar idealism, det vet vi. Få ting illustrerar väl detta bättre än Miljöpartiet. Själv har jag sett bra många miljöpartister förstöras av makten. Människor jag har känt som glödande gröna visionärer med tron på att människan är något mer än konsument och att utveckling handlar om någonting större än tillväxt. Men som i sin klättring uppåt omstöps till lika svurna motståndare av all systemförändring.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Med Miljöpartiets upphöjelse till regeringsparti har sakernas tillstånd gått från illa till etter värre.
I någon slags självutplånande ambition gör man nu allt för att förneka sitt gröna ursprung. Man vill vara bäst i klassen! I en tid när till och med gråmulna sossar varningsflaggar för vår väldiga köttkonsumtion meddelar således MP-märkta miljöminister Karolina Skog att svenskarnas köttätande inte på något sätt är en viktig fråga i klimatarbetet (P1 27 oktober). Nähä. Partiet har fullt ut omfamnat tron att tekniken löser alla miljöproblem. Gjort subventionering av skrytiga ”miljöbilar” åt höginkomsttagare till en stolt proklamerad hörnpelare för klimatpolitiken. Och undviker manöverskickligt varje krav, idé eller – hemska tanke – vision som handlar om Verklig Samhällsförändring.
Det är rättning i ledet som gäller. Från partiledningen hörs varken Bu eller Bä när det gäller Löfvens vapenförsäljningsresa till krigförande Saudiarabien, eller att låta storföretag ställa sig över demokratin (Ceta-avtalet), eller närmandet till Nato för att nämna några aktuella frågor.
Stefan Löfven måste skratta hela vägen till regeringssammanträdena.
Försök att göra den gröna ideologin och saken påmind utmobbas enligt konstens och härskandets alla regler. Fråga bara de fyra ”dissidenterna” i MP:s riksdagsgrupp som till skillnad från övriga ledamöter fortfarande står upp för partiets program och värdegrund. Får man tro partisekreterare Lind sviker de fyra partidisciplinen och har inte förstått att politik handlar om kompromisser.
Men om ordet kompromiss har blivit en omskrivning för att lägga sig platt i exakt varje fråga av någon betydelse?
Språkrören gör stor sak av att MP är ett s-m-å-p-a-r-t-i. Menar att detta manar till att ligga lågt och inte förhäva sig inför den väldiga socialdemokratiska maktapparaten. Så självutplånande lät det sannerligen inte bland Alliansens små regeringspartier, om någon minns.
Vad jag kan se har MP som regeringsparti inte på något substantiellt sätt fört debatten och samhället i stort i grön riktning. Alltså På Riktigt. Satsningar på supermiljöbilspremier och mackar med biobränslen behöver inget miljöparti, det klarar sossarna och borgarna lika bra.
Miljöpartiet har blivit sin egen största fiende. Där andra partier utvecklas genom öppen debatt och intern kritik benämns detsamma i MP som illojalitet med partiledning och framför allt med samarbetspartnern sossarna.
Någonstans måste Miljöpartiet ställa sig frågan varför man finns. Skälen till att MP en gång bildades har inte blivit mindre relevanta. Endast partiet som sådant som nu håller på att ta död på sig själv.
