Men när valundersökningen presenterades skedde något besynnerligt i den liberala lokalen. Stort jubel utbröt – för att MP blev tredje största parti. Ännu ett parti presenterades och det jublades igen. Denna gång åt SD:s tillbakagång.

Det var som att någon lättat lite på trycket i den trånga Tidökostymen. Liberalernas själ skymtades för en kort stund, innan de församlade hann lägga band på sig. För ett litet ögonblick glömde de att SD var deras samarbetsparti och MP motståndaren.

När sedan L:s resultat kom, sist av alla, började de välklädda liberala ungdomarna gorma av glädje igen. Men det var något lite krampaktigt över det. Jag tänkte på filmer där hjälten överlevt en osannolik strapats och sedan lättat kunde pusta ut. Vi överlevde. 

Men det där första spontana jublet kan visa sig vara viktigt. Tidösamarbetet bygger på att liberalerna kan kväsa sådana känslor framöver. Det är inte säkert att de lyckas.

När jag senare gick vidare till MP:s valvaka var stämningen allt annat än sober. Den kan nog sammanfattas bäst med att flera av vårens studentskivor förmodligen gått lugnare till. En kaotisk feststämning rådde, sedan det stod klart att MP såg ut att bli tredje största parti.

Expressens krönikörViktor Barth Kron kommenterade det hela med sedvanlig ironisk svalhet och påminde om att liknande glädjescener utspelat sig vid EU-framgången 2014. Sedan uteblev framgången i riksdagsvalet samma år. Här ska inte dras för stora växlar, varnade han. 

Men kontexten är annorlunda. Under 2014 var MP populära och inne, med kändisar och unga väljare i ryggen. Men de senaste åren har MP varit Sveriges mest hatade och hotade parti. Ständigt balanserat på spärren. På sociala medier har det förekommit väldiga kampanjer mot partiet. 

Det har skrivits mycket om vad avslöjandet kring trollfabrikerna betyder för SD. Men jag funderar på om inte det verkligt intressanta är vad skandalen betyder för MP. Och alla de rödgröna partierna, i någon mån. 

Vi lever i en tid av kraftig högerlutning, högerns 1968. När rödgröna företrädare skrivit på sociala medier har kommentarsfälten fyllts av hat. Medierna har ofta tolkat internetforum som Flashback och Twitter/X som väldiga mullrande folkdjup. Större och starkare partier som V och S har kunnat hantera det bättre. Men MP har haft svårt att stå emot. 

Till slut har nog en del av partimedlemmarna börjat tro på de där anonyma kontona. Att klimatpolitik kanske är ohjälpligt impopulärt. Att MP inte förstår hur vanligt folk har det. Börjat anpassa sig, blivit  räddhågsna. 

När SD:s trollfabriker blev valrörelsens stora snackis var det som att allt miljöpartisterna upplevt de senaste åren fick en alternativ förklaring. Åtminstone delvis, många egna misstag har förstås också begåtts. Men ett frö av självförtroende såddes, att hatet inte bara var resultatet av en folkopinion, utan också eldats på och orkestrerats av finniga killar på SD:s kansli.

Kanske såg även väljarna på miljöpartisterna  i ett annat ljus. När de såg en attack på sociala medier mot MP, funderade de på vem avsändaren var. Om vem som vann på narrativet. 

Men när valresultatet kom var det ändå svårt att se vem som var mest chockad: miljöpartisterna eller Jimmie Åkesson. De gröna kunde inte tro det. Tredje största parti? Vi? Som alla hatar?

De tappade helt enkelt kontrollen. Många grät öppet. Jublet förvandlades närmast till ett kollektivt djuriskt läte. Någon började klä av sig, med siktet inställt på fontänen vid Sergels torg. 

Kanske var detta det viktigaste som hände i den här valrörelsen. Sveriges mest hatade parti fick se trollen som hemsökt dem spricka i direktsändning. 

Och alla rödgröna partier fick ett styrkebesked, ett bud om att troll inte har rösträtt. Jag skulle bli förvånad om det inte får långvarig betydelse för svensk politik.