Miljardärer som diskuterar faran med ojämlikhet, som under några dagar låtsas vara ansvarsfulla samhällsmedborgare, men sedan återvänder till avancerad skatteplanering och framgångsrik lobbyism mot mer rättvisa skattesystem.
Ett oerhört elitistiskt forum, sammanfattade Henning Mankell efter att 2013 ha bjudits in. Stiftelsen som arrangerar mötet gillar sina kulturpersonligheter. Till och med progressiva aktivister – som Greta Thunberg – får komma till Schweiz. Bono är alltid välkommen, redo för gruppfoton och frasradikala utspel.
”Jag kallar det för davoska paradoxen, att politiker och chefer som orsakat krisen nu sitter med stränga röster och diskuterar hur den ska åtgärdas”, sa Mankell till Dagens ETC.
Ja, ta detta med ojämlikhet.
Åtta individer äger lika mycket som jordens halva befolkning, visade organisationen Oxfam häromåret, och lagom till Davos släppte man en ny rapport som slår fast att enprocenterna i fjol tog 82 procent av förmögenhetstillväxten medan 3,7 miljarder människor inte fick någon ökning alls.
USA är ett skräckexempel.
Tre individer – Bill Gates, Jeff Bezos och Warren Buffett – har tillsammans förmögenheter lika stora som 160 miljoner amerikaners, enligt en analys från tankesmedjan Institute for policy studies, som drar slutsatsen:
”Det är en moralisk kris.”
Inget naturfenomen, ingen slump.
Davos-kretsen har gjort allt i sin makt för att åstadkomma mer ojämlikhet. Resultatet är en obscen koncentration av rikedom som splittrar nationer och göder populistiska rörelser. Men några har blivit extremt förmögna. De kommer inte att frivilligt ge upp sina privilegier.
Ekonomiskt forum handlar om att skydda elitens intressen. Men ibland bränner det till.
Som när nederländske journalisten och historikern Rutger Bregman i ett panelsamtal tröttnar på att världens länder vägrar snudda vid den åtgärd som faktiskt skulle kunna göra någon skillnad:
”Skatter, skatter, skatter! Allt annat är skitsnack.”
Han menar att den som tjänar astronomiskt mycket – Bezos drog första halvåret 2018 in runt 80 miljoner kronor varje timme – ska bidra mer, inte olikt det budskap som kommer från socialistiska kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez, vars förslag är att den som tjänar över tio miljoner dollar ska betala marginalskatt på 70 procent.
Bregman passerade gränsen. Publiken surnade till. Ken Goldman, en tidigare finansdirektör på Yahoo, klagade över att panelen var ”ensidig” och efterlyste en konstruktiv dialog ”bortom skatter”.
Riktigt dålig stämning.
Riktigt frustrerande.
”Det är som en konferens för brandsoldater där ingen får prata om vatten”, rasade Bregman.
Miljardärer kan tjäna pengar. De kan också lägga ut dimridåer.
Som när Howard Schultz, stormrik efter sin tid som vd på kaffeimperiet Starbucks, säger att det är nedsättande att kalla en miljardär för miljardär, respektfullt är snarare ”person med förmögenhet” eller ”person med resurser”.
Ingen avledningsmanöver är mer vanligt förekommande än välgörenhet.
”Snälla, sluta bara tjata om filantropi!” sa Bregman i Davos.
Alla jag någonsin intervjuat som varit där kan berätta om en fixering vid att framhäva hur mycket de allra rikaste ger tillbaka, hur de inte alls agerar samvetslöst, att deras förmögenheter sipprar nedåt tack vare att politikerna låter dem hållas.
Kapitalism som en fulländad, självreglerande ordning.
Med lite gudskomplex som topping.
Har du tänkt på hur ofta svensk affärspress skriver om välgörenhet?
Ett exempel är att H&M-familjen skänker 200 miljoner kronor till stiftelsen H&M Foundation med fokus på utbildning, jämlikhet och vattenfrågor. Nästan så att vi glömmer varifrån familjens förmögenhet kommer och att den dagligen förnyar sitt beslut att inte betala sina anställda i produktionsländerna skäliga löner.
Ett annat exempel är hur Antonia Ax:son Johnson samlat in pengar åt flyktingar och bedrivit sociala insatser för ensamkommande, samtidigt som hon själv lyckats betala procentuellt sett mindre skatt än en av sina kassörskor. Nej, inte två olika saker. De hänger ihop. Hon bestämde sig dessutom sedan för att att hon vill normalisera Sverigedemokraterna, allt för att slippa skattehöjningar.
Miljardärernas välgörenhet är snuskig.
Inte varje enskild gåva. Inte uteslutande för att det primära syftet kan misstänkas vara att tillintetgöra fördelningspolitiska ansatser. Men som projekt. Det både avslöjar och förstärker det vakuum som politiken lämnar efter sig.
Ska staten bestämma?
Inte en chans. Jag ger när, hur och till vem jag vill.
Det är absolut godtycklighet.
Konsekvensen blir att miljardären kan avgöra vilken sjukdom som ska utrotas. Tänk om Bill Gates ändrar sig imorgon. Han kanske tröttnar på malaria. Plötsligt är det ebola som gäller. Eller något helt annat. Bara så länge åtagandet kan ske utan att problematisera att det årligen göms undan 9 000 miljarder kronor från utvecklingsländerna, eller att han själv äger mer än drabbade länders hela befolkningar.
Det är ingen chock att Gates älskade Hans Rosling och dennes infografiska framställningar om en civilisation på väg ut ur mörkret, i ständig positiv utveckling. Senaste veckan har Gates igen fått kritik för att sprida en förskönande bild av fattigdomsproblemet.
Nyligen köpte hedgefondmiljardären Ken Griffin den hittills dyraste bostaden i USA: 2,2 miljarder kronor för ett penthouse i New York. Då hade han bara dagarna innan köpt en fastighet nära Buckingham Palace för 1,3 miljarder. Som många andra miljardärer gillar han att skapa sig en aura som välgörare, med smetiga anekdoter om hur han hjälper ungdomar ”från Afrika” till utbildning.
Känns det som en stabil lösning?
För att distribuera möjligheter och välfärd?
Nej, svaret är, som allt fler – även vissa miljardärer, dock ej Griffin – förstår:
Skatt, skatt, skatt.
Tydliga regler att följa.
Inte enstaka, egotrippade droppar som ska sippra lite hur som helst.
