”Du landsätter en miljardär i ett land i tredje världen. Han har bara fem dollar på fickan – och inom några år kommer han att vara miljardär igen. Det handlar om egenskaper, färdigheter och karaktär som gör att superframgångsrika personer kan maximera vad de har. De kan spela oavsett vilken hand de sitter med.”
Voilà, en av samtidens mest envisa mytbildningar.
Den exceptionella entreprenören.
Geni, övermänniska, av det rätta och sällsynta virket.
En kapitalismens favoritsaga som regelbundet tillfogas nya kapitel när medierna – särskilt affärspressen – gör sina underdåniga porträtt.
Dagens ETC publicerade i veckan en debattartikel av Axel Vikström, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap. Läs den! Han forskar om hur svenska miljardärer skildras. Det sker, visar han, gärna med några återkommande element.
Hur den förmögna insett att pengar inte är allt.
Hur den förmögna lyckats övervinna diverse hinder för att nå översta trappsteget, en berättelse som ”ger intrycket att det framför allt är personliga egenskaper och förmågan att lära av sina misstag – inte samhällsposition – som avgör vem som lyckas bli rik”.
Hur den förmögna värjer sig mot växande klyftor, men utan att vilja förändra systemet, istället presenteras alla möjliga och omöjliga lösningar (den specifika artikel som Vikström analyserar handlar om en en fastighetsmagnat som skänker pengar för att Malmö universitet ska fokusera på mindfulness).
Hur den förmögna får skryta om sin välgörenhet.
Till exempel.
Alla kanske inte går på detta, men en grupp är oerhört förtjust i denna smäktande men banala storytelling. Miljardärerna. De älskar varje ord. Och när du får gåshud av myten om dig själv blir inte bara din spegelbild förvrängd, utan även hur du ser på andra människor.
Nyligen höll Home Depots grundare Bernie Marcus låda i Financial Times. Han är god för runt 60 miljarder kronor, men nu är han förtvivlat orolig för att ”socialism” hotar amerikansk ”kapitalism” genom att radera arbetslinjen ur alla som är yngre än han själv (93):
”Ingen arbetar. Ingen bryr sig. Det är bara ge mig, skicka pengar, jag vill inte jobba, jag är för lat, för tjock, för dum.”
Undrar vad kassörskorna på Home Depot säger om det.
De har en genomsnittlig timlön som ligger lägre än minimilönen i delstater som Kalifornien (15,50 dollar) och New York (15) och Arizona (13,85).
De har också en arbetsgivare som verkligen avskyr facklig organisering.
Miljardärer är övertygade om att alla andra drar benen efter sig och väntar på stekta sparvar, som kungen skulle säga. Bernie Marcus är inget undantag. Jo, i ett avseende. Han har inte ärvt sitt företag eller byggt det med föräldrarnas pengar. Något som annars är besvärvande vanligt, eftersom denna grupp gömmer silverskedarna under mustiga skrönor om en tuff start.
Som att Elon Musk vägrar erkänna att hans pappas apartheidpengar gett honom ett försprång. Nej, istället är det en fattig 17-åring som lämnade Sydafrika, slet på kanadensiska sågverk, innan hans geni började skilja honom från medelmåttorna.
Rikedom är en familjehistoria.
40–50 procent av alla förmögenheter i Sverige är ärvda.
Rekommenderad fördjupning är Eigils Söderins artikel från i fjol om hur den svenska välfärden allt mer privatiseras, ägs och styrs av dynastier som haft makten i Sverige under århundraden.
Gå sedan vidare till Dagens ETC:s granskning av de 1 000 personer som tjänar mest.
Vem inbillar sig att en Persson- eller Rausing- eller Schörling-arvinge jobbar hårdare än vanligt folk?
Att det finns någon rättvisa i att de rikaste familjerna äger mer än fyra miljoner svenskar gör tillsammans?
Klarnas grundare Sebastian Siemiatkowski köper det helt säkert:
”Är det någon som går till Zlatan och frågar: Hur är det med din work-life-balance egentligen? Du verkar träna väldigt mycket?”
Medierna sväljer sådant där obehagligt ofta.
Precis som att Ingvar Kamprad blev mer omskriven för att han åt varmkorv med sin personal än för att han lät en armé advokater konstruera en skatteminimerande labyrint av stiftelser och dotterbolag.
Det blir ett slags idoldyrkan.
När vi alla egentligen vet vad som skulle hända med miljardären som faktiskt kastas ut i främmande terräng, utan sina privilegier.
Han skulle ringa pappa och mamma.
Sedan sina affärsänglar.
Sedan sina favoritjournalister.
Sedan, om de inte räddar honom, börja gråta hjälplöshetens tårar.
