BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Få ting har varit så provocerande genom historien som en strävan efter fred. Att istället välja vägar som är svårare och som kräver långsiktighet, ansvar och en reell vördnad för alla människors rätt till liv. Det vill säga, en vördnad för rättvisa och en tro på att vägen framåt för mänskligheten handlar om att formulera en gemensam framtid snarare än att konstruera ett gemensamt förflutet.

Att sätta sig emot föreställningar om nationell suveränitet, etniska egenheter, militariserad rädsla som svar på kriminaliserad fattigdom. Det är upprustning, det är att skramla med vapnen. Det är att kontrollera kvinnors kroppar, det är att våldföra sig på barnens kroppar, det är att sätta mänskligt lidande i system och bryta den globala arbetarklassens ryggar. Våldet går hela vägen från fronten, från krigsspelen, från Aurora 17, ned till Europas tygfabriker i Panipat, hela vägen in i sovrummen hos de våldtagna kvinnorna och sen ut till Medelhavets stränder där vattensjuka barnkroppar flyter i land vid fort Europas gränser.

Våldet för att försvara den förödande maskuliniteten som är likt en sjukdom i samhällskroppen har inga gränser, visar ingen hänsyn, tar inga fångar. Det dödar, det våldtar, det attackerar i självförsvar mot sina egna spöken, sina egna skuggor.

Att påstå att en annan värld är möjlig är i det perspektivet provocerande. De logiska konsekvenserna i att ”våld föder våld” är för evigt förlorade på ett samhälle där patriarkatet är den grund varpå kapitalismens slår mynt av mänskligt lidande.

Genom att syna den moderna historien så finner man att den feministiska rörelsen och fredsrörelsen är oundvikligt sammanflätade. I väst under första världskriget organiserade sig kvinnor för fred på flera fronter för avmilitarisering och för konfliktlösning bortom våldet och i de flesta länder i världen än i dag är det kvinnorörelserna som står bakom avmilitarisering i konfliktzoner.

Feminismens givna antimilitaristiska hållning springer ur en ambition om att patriarkatet som struktur för hur samhället ska ordnas måste avskaffas och ersättas med en hållning som inte bygger på en kamp för att bevara, försvara och nära maskulinitet. Att istället ta avstånd från våld som kommunikationsmedel, ifrån föreställningar om vad ”mod” egentligen är, hur styrka respektive svaghet manifesteras i det maskulina uttrycket.

Sverige har även haft en lång tradition av fredsarbete. I Sverige finns en av världens äldsta organisationer för fred, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Under hela 1900-talet har fredsrörelsen varit framträdande men genom den svenska politikens alltmer militariserade hållning har rörelsen förlorat mark. Genom ett politiskt klimat som kommit att handla mindre om ideologi och politiska visioner och mer om ett ”race to the bottom” där partier tävlar om att ställa sig olika nära fascismen så har fredsfrågan fallit undan.

Jag kan inte låta bli att undra hur stor uppslutning det hade varit kring motståndet mot Aurora 17-övningen för ett par decennier sedan. I dag är det ett 30-tal organisationer som tog till barrikaderna mot övningen. Det är fantastiskt att rörelsen ännu lever, att visionen om fred inte är fullt förlorad. Men jag vill påstå att intresset landet över, särskilt bland gemene person på gatan har varit svalt. Är det så att intresset för fred svalnat generellt hos genomsnittsinvånaren? Det är en stegvis utveckling visserligen, militariseringen av Sverige, återinförandet av värnplikt, närmandet till Nato, fortsatt vapenproduktion där exporten av vapen och krigsmateriel uppgick till en god bit över tio miljarder kronor förra året. Detta är nästan en ökning med 50 procent från året innan. Samtidigt ser vi att Svenska Freds medlemsantal har halverats sedan 80-talet, hatbrott och attentat mot asylboenden landet över ökar, storstädernas ytterkanter tillåts förfalla i grav i fattigdom, där barn skjuter barn över en femhundring.

Kampen för fred måste upp på agendan igen. Militarism föder hat och våld. Militarism är en förlegad, förfluten dinosaurie som vi måste lämna bakom oss. Vi måste komma samman för en gemensam framtid. Den globala feminismen, anti-rasismen och anti-kapitalismen visar oss vägen. Internationell solidaritet, öppna gränser och en gemensam front mot de som försöker att splittra oss med lögner om nationella och etniska särintressen.

Låt oss aldrig rusta för fred genom att förbereda oss för krig. Been there, done that.