Men det är den tid på året då man sniffar litet i luften så fort man stiger ut på farstutrappan. Och sedan en snabb svepande blick över horisonten för att se om någon rökpelare reser sig mot himlen. Det är fruktansvärt torrt i markerna. En värmebölja och en gnista från en skogsmaskin eller den koncentrerade solstrålen från en glasbit och markerna kan snabbt stå i brand.
Jag minns sommaren 2014 när rök drev tiotals mil från Västmanland upp till Dalarna och än mer den överheta sommaren 2018 när svåra skogsbränder härjade uppåt Älvdalen och man på bygatan kände hur det stack till i näsborrarna. På kvällarna kunde man i realtid på en sajt följa torråskans nedslag i bygderna.
Jag läser om hettan i Indien och Pakistan. Asfalten smälter. Fattiga arbetare tvingas arbeta utomhus för att hålla svälten från dörren i temperaturer som den mänskliga kroppen inte är anpassad för. I Sibirien har det börjat brinna i markerna, liksom i USA. Brandrisksäsongen har blivit längre.
Detta är den fråga som mer än någon annan hänger över oss alla, över mänskligheten och över allt levande på jorden: Klimatförändringar och miljöförstöring. Det vet nästan alla. De som inte erkänner det lever i förnekelse.
Det ryska anfallskriget mot Ukraina har dödat människor och ödelagt städer, men den ukrainska miljöorganisationen Ecoaction varnar också för den absurda förstörelse av ekologi och natur som kriget medför. Minskade spannmålsskördar från Ukraina kommer dessutom att drabba världens fattiga och frågan om dyrare drivmedel tenderar att dränka de långsiktiga miljö- och klimatfrågorna. På sätt och vis går det knappt att moralisera över just det: Enskilda människor i utsatta lägen kan inte bära bördan av omställning.
Men krig är helt enkelt det värsta som kan inträffa, både ur människans synvinkel och ur naturens. Jorden förorenas av granatsplitter. Bränder startar. Oljedepåer antänds. De första fyra åren av Irakinvasionen beräknas ha ökat växthusgasutsläppen med 141 miljoner ton koldioxid. Den svenska försvarsmakten, även före den upprustning som nu väntar, står för stora mängder utsläpp varje år (kanske motsvarande en medelstor svensk stads årliga utsläpp).
Varje militärjeep, varje stridsvagn, varje stridsplan, varje avfyrad kula – under en övning eller i strid – ökar det ekologiska fotavtrycket.
Den enskilt största miljöboven på planeten är förmodligen den amerikanska krigsmakten, även om några klara siffror på det aldrig släpps. För tillfället överträffas det möjligen av den ryska krigsmaskinens besinningslösa verksamhet på den ukrainska jorden.
Vi har till och med fått den absurda situationen att den svenska försvarsmakten alltsomoftast lägger in veto mot bygget av vindkraftverk och till och med mot solpaneler, eftersom det anses störa den militära verksamheten.
Den militära upprustning som nu beslutas fram, framför allt i Europa, när allt större andel av ländernas BNP går till krigsmaterial och övningar, ökar ofelbart pressen på biosfären, och det i ett läge där kapplöpningen för att åtminstone närma sig Parisavtalets mål redan känns förlorad. Och mer pengar till försvarsmakterna dränerar de resurser som kunde ha gått till den sociala trygghet som underlättar viljan och möjligheterna till grön omställning.
Det är inte minst därför som den oerhörda brådskan att föra in Sverige i militäralliansen Nato känns så ytterst märklig: Inte på något sätt uppvisas samma brådska när det gäller att ställa om samhället till hållbarhet.
Jag tror att den duell som ägde rum i söndags kväll i SVT:s partiledardebatt mellan statsminister Magdalena Andersson (S) och Ulf Kristersson (M), mycket väl kan gå till historien. Harmonin dem emellan var enastående. Båda såg engagerat bekymrade ut och tittarna insåg bara av den lilla duellen, som mer liknade en försiktig date, att M och S gemensamt vill föra in Sverige i Nato. Men bara tanken att samma bekymrade, endräktiga ton skulle kunna uppstå i en duell om klimatet, är nästan omöjlig att tänka.
Där finns ingen brådska.
Där finns ingenting av de gemensamma bekymrade ansiktsuttrycken.
Klimatet kan inte vänta. Men det kan en svensk anslutning till kärnvapenalliansen Nato göra. Jo, jag förstår givetvis hur det kunnat bli på det här sättet. Ideologisk övertygelse och segervittring från borgerligt håll – plus partitaktisk ängslighet från socialdemokratin. Moderatledaren ville i debatten inte ens röra vid ordet alliansfrihet, utan talade om allianslöshet. Men jag ser denna Natobrådska som ett historiskt misstag. I nuläget är det egentligen bara Miljöpartiet som orkar anlägga ett längre och större perspektiv på frågan – alliansfrihet handlar om fredsbygge på lång sikt. Och fredsbygge går hand i hand med klimat- och miljökamp.
Jag står vid den blåa älven och mediterar.
Ingen brandrök förnims. Ännu.
