Frågan om migration har alltid haft förmågan att splittra vänstern. För den som gillar marxismhistoria, kan man dra fram andra internationalens kongress i Stuttgart 1907 då invandringsfrågan stod på dagordningen. Då gällde frågan att begränsa migrationsrätten, särskilt mot japaner och kineser, som påstods ta européernas jobb och användas för lönedumpning. Men denna linje var i minoritet. Kongressen slog fast att den solidariska organiseringen av arbetare över nationsgränserna, är det enda sättet att besegra kapitalisterna på. Vidare skulle socialister jobba för migranters rättigheter, med rätten till bostad och hälsa bland annat.
Det är intressant hur aktuell frågeställningen är idag trots skillnader i omständigheter. Frågan om invandring för vänstern bottnar först och främst inte i någon rasideologi (oftast). Utan den handlar ofta just om att skydda (de vita) arbetarnas löner, menar man. Och ja då finns det väl två sätt: antingen att stänga gränserna eller att organisera de som kommer. Vi som står för på den senare linjen blir idag beskyllda för att antingen vara känslostyrda, orealistiska, eller icke-materialistiska.
Inte för att jag har problem med känslor, men det finns lika delar krass realism bakom vår linje. För människor kommer alltid att migrera, så länge det finns krig och groteska ojämlikheter. Gränser är porösa. Resultatet av att resa murar, blir bara att fler dör på vägen hit, dödligheten på Medelhavet har till exempel fyrfaldigats i år. Och resultatet blir inte minst, att det papperslösa skuggsamhället växer. Och om det är något som lönedumpar, suger ut och splittrar arbetarklassen, så är det väl detta? Det är verklighetsfrånvänt att tro att ett utvisningsbeslut per automatik innebär att man helt enkelt packar ihop och ”åker hem”. Det är vår minister Ardalan Shekarabi (S) ett bevis på. Och tusentals andra i Europa som slavar för minimala löner.
Men vi har ju inte råd! Med mindre resurser kommer välfärden att raseras, menar man. Men hur kan man som en progressiv vänster anta en sådan ståndpunkt? Om det är något som finns inom kapitalismen, så är det ju resurser. Huvudproblemet är ju att de finns i privata händer. Sverige är bland de OECD-länder som beskattar kapital lägst – vi har varken skatter på förmögenhet, arv eller fastigheter. Skatter har sänkts med 500 miljarder kronor senaste decennierna. Regeringen satsar på privat klimatfarlig konsumtion, och minskar på den offentliga konsumtionen som alltså är välfärden. Vi har 1400 miljarder i finansiell överskott.
Denna ståndpunkt är farlig även när vi ser på den stora klimatomställning som krävs. Vi kan inte acceptera den borgerliga staten och kapitalistiska politikens premisser, och säga att vi inte har råd. När enbart skatteflykten kostar mer än vad invandringen påstås kosta (se Katalys uträkningar). Något är väldigt bakvänt här.
Förutom att begränsningar i asylrätten på olika sätt är inhuman politik. Är den också skadlig för vänsterns ideologi. För när vi bekräftar högerns och rasisternas bild av resurserna i samhället, och att konfliktlinjen går mellan människor med olika hudfärger inte mellan rika och fattiga, kan resultatet inte bli annat än att vi underminerar vår egen ideologi.
Se till exempel Socialdemokraterna som lägger den borgerligaste budgeten någonsin med skattelättnader för de som tjänar med än 700 000 om året, samtidigt som de för en av Europas mest restriktiva flyktingpolitik. (Och nej, socialdemokraterna i Danmark gick inte framåt på grund av sin hårda linje, lyssna på senaste Pengar och Politik – podden från Arena Idé.) Kanske vinner vi väljare genom denna politik, men till vilken ideologi?
Låt oss dra ännu en analogi till klimatfrågan. Man skulle kunna hävda att den gröna omställningen är dålig för arbetarna: nedläggning av bilfabriker, dyra bensinpriser, sänkning av västerländska arbetares levnadsstandard. Dessa är ju sanna farhågor ifall omställningen sker inom kapitalismens ramar. De gula västarna visade tydligt detta i Frankrike: klimatpolitik utan klassperspektiv kommer, med rätta, aldrig att få gehör hos de breda lagren. Vi drar ju inte slutsatsen att klimatförändringarna inte ska bekämpas för det? Eller? Den korrekta analysen där är att vi samtidigt måste ha en klasspolitik för arbetarna: skapa nya jobb, låta de rika betala mer. Samma sak gäller ju i flyktingfrågan: ”generös” flyktingpolitik ska komma tillsammans med stark omfördelning från rika till fattiga.
Så det här att det skulle vara konflikt mellan moralisk och materialistisk vänster, som hörs på olika håll, är för enkelt. Vill man vara lite hård kan man formulera det istället som att den står mellan en omoralisk materialistisk vänster och en moralisk materialistisk vänster. Där priset för det förstnämnda i värsta fall är lönedumpning (vilket många studier i och för sig motsäger) medan priset för det andra är döden på väg in i Europa, vilken vi vet äger rum.
Jag kan välja sida när som helst.
