Han tvekar på stängslets kant som står upprest vid gränsen mellan Marocko och den spanska enklaven Melilla. Han håller sig krampaktigt fast i den vassa ståltråden. Under honom står ett 50-tal mörkermän från den spanska gränspolisen Guardia Civil med sköldar, skyddsvästar och batonger. Slag på slag riktas mot huvuden och händer på honom och de afrikanska migranter som förtvivlat håller sig kvar.
Slutligen träffar ett av slagen handen och han faller handlöst sju meter rakt ner i dammet på spanskt territorium. Ingen vet vad som hände med mannen från Kamerun, det sista det smygfilmade videoklippet visar är en medvetslös man som bärs iväg utom sikt. De övriga som har trotsat stängslet ringas in systematiskt och förs bort.
Scenen som utspelar sig i Melilla är ett okänt men inte ovanligt öde. Det är en av många rättsvidriga så kallade ”pushbacks”; där asylsökande tvingas bort och förvägras få sina asylskäl prövade. Och det är så hjärtskärande ruttet och upprörande och hemskt att jag skäms in i märgen. Men det är EU:s yttre gräns, Fort Europas sista utpost mot en skör omvärld. En vi inte verkar vara så väldigt intresserade av så till vida det inte gäller att knyta handelsavtal eller bejaka säkerhetspolitiska incitament.
Den senaste tiden har migrationsdebatten blossat upp i ett spektrum som sträcker sig från insikt och solidaritet till kälkborgerlig skepsis och ren rasism. Även om rasister och deras lakejer bitvis gör klimatet outhärdligt är jag glad över att frågan hamnar på agendan. I den bästa av världar leder det till en förståelse av varför personer som du och jag riskerar sina liv på flykt och vilka fysiska, psykiska och sociala murar de ställs inför.
I sin senaste prognos uppskattar Migrationsverket att 95 000 personer kommer att söka asyl i Sverige 2015. Det öppnar för många möjligheter och utmaningar. Men jag vill inte att vi ska tala om maxgränser eller statistisk, utan att vi utgår ifrån att vi kan och vill vara solidariska med människor på flykt. Att vi inte talar om invandring som någon slags enhetlig fråga man antingen är för eller emot, utan om hur vi vill göra vårt mottagande så öppet och bra som möjligt. I ett läge där EU cementerar murarna är det motgiftet mot en sjuk syn på migration. Jag vill att vi ska se migration som något naturligt, och att vi aldrig ska låta oss blunda för den enskilda människans strävan i sammanhanget.
Visst bör EU:s migrationspolitik reformeras för att humaniseras, Dublinförordningen rivas upp och gränserna öppnas. Men i väntan på det vill jag att Sverige ska vara ett öppet föregångsland. Och jag vill att kommuner ska känna ett ansvar och visa vilja att skapa förutsättningar för dem som kommer hit. Visst kommer Örebro kommun att ta på sig ledartröjan för att skapa möjligheter och förutsättningar att välkomna nya örebroare?
Det är det enda rimliga. Och någon form av rättvisa för alla vars dröm om ett tryggt liv i Sverige och EU tar slut halvvägs och inte ens får en ärlig chans.
