Ja. Men först:
Mina föräldrar är jurister och har arbetat på kommunala eller statliga myndigheter. Jag är vit. Jag är medelklass. (Jag är också kvinna, vilket komplicerar saker, men det kanske jag får ta vid ett annat tillfälle.) Jag är van att bli trodd. Första gångerna det jag sa blev avfärdat som lögn eller överdrift var det som om jag rörde mig i underkylt vatten. En känsla av stelhet, en metallisk smak i munnen. Det hände när jag blev ensam mamma, när jag var trött och ledsen och i behov av saker för min och mitt barns säkerhet och försörjning. För många är det så varje dag. För mig bara under några korta perioder.
Det hör hit. För det handlar bland annat om rättvisa. Och det jag egentligen vill säga är att rättvisa är en sak. Men att åtgärder för att upprätthålla eller skipa rättvisa är någonting helt annat. Ibland motsvarar de inte varandra alls.
Juridik är ett verktyg för att upprätthålla eller skipa rättvisa. Men juridik är samtidigt ett redskap för att upprätthålla samhället. Själva bygget. Och det är ett bra exempel, för mellan rättvisa och samhällsuppehållande finns det ett glapp. Det handlar om hur långt mina juridiska rättigheter sträcker sig. Kan de sträcka sig utöver någon annans juridiska rättigheter? Kan mina rättigheter att få upprättelse för ett brott jag utsatts för sträckas ut och överskrida någon annans rätt att inte bli falskt anklagad? Eller kan någon annans rättighet att inte bli falskt anklagad sträcka sig över min rättighet att få kompensation eller upprättelse för ett brott som har begåtts mot mig?
Rättvisa är viktigt. Men svårt.
Det finns flera problem än det där glappet mellan att vara brottsutsatt och att vara anklagad. En sådan sak som är viktig är att det finns så många brott för vilken verklig rättvisa aldrig kan skipas. En anhörigs död. Många olika former av sexuella övergrepp. Nästan alla sorters våld. Förövarens straff är ett erkännande av ens egen smärta och brottslingens skuld. Och det hjälper förstås. Men det är inte rättvist. Inget rättssystem i världen skulle kunna skipa verklig rättvisa i många av de här fallen. Det finns ett glapp här med. Men i själva verket är det samma glapp.
Jag ser det ibland som om det här glappet i vilket våra juridiska rättigheter överskrider varandra som ett rum, eller kanske ett vitt fält. Man rör sig dagligen i det, man kränker eller blir kränkt, man har ont om pengar på grund av någon annan, eller lever på någon annans bekostnad och så vidare.
I det här fältet hamnar också frågorna om rättvisa och bevisning. Och det är ett fält i vilket man måste röra sig på ett annat sätt än det vanliga. Man måste ha gränserna klara för sig. Eller rättare sagt: man måste ha klart för sig att det finns gränser som man kan överskrida bara genom att stå still. Gränserna mellan anklagad och utsatt till exempel. Gränsen mellan rättvisa och rimligt straff också.
Det är här många av de massmediala dreven befinner sig. Här befinner sig också många rättshaverister. Men även många ostraffade brottslingar. Som jag ser det har metoo-rörelsen också hamnat här. Inte på egen förskyllan, utan snarare för att den har kapats av massmedia och massmedias behov av klick (i vilken läsarnas – vår – sensationslystnad har en avgörande betydelse).
Det skedde redan i höstas – när flera personer förlorade heder och arbete. Jag måste inte tvivla på någons skuld för att fråga mig om deras brott motsvarar det straff de har fått. Någons straff kanske skulle ha varit mildare? Förlora hedern, men inte nödvändigtvis arbetet? Förlora arbetet men inte nödvändigtvis hedern? Eller så skulle straffet kanske vara ännu hårdare?
Det är svårt att avgöra för mig. Jag vet ingenting om någon av de personerna, än mindre om offren, de som anklagade. Lika svårt som det är för mig att avgöra vad som är rätt och fel borde det vara för massmedia, och för alla som bara deltar i varandras kommentarsfält på sociala medier.
För mig är det här någonting av det sorgligaste jag har varit med om. Den jublande känslan i början av metoo-rörelsen. Och nu, allt större förtvivlan över medialt fejkade rättsprocesser i vilka alla kan delta. Se här: din egen demokrati. Du får vara med och skipa rättvisa. Du får vara med och bestämma!
Jag är socialdemokrat. Det känns inte alltid självklart. Men ett skäl till att jag är det är att jag ser ett värde i att förändringar sker genom reformer. Att förändringar prövas och tar tid.
Jag tror fortfarande på metoo. Men jag tror inte på revolutioner. Jag skulle vilja att vi tar tillbaka metoo från de mest sensationsbenägna förstasidorna, att vi tar med oss det och lämnar det där vita fältet där vi befinner oss nu och börjar om från början. En sorts början är arbeta tillsammans i små och stora organisationer. Eller att medverka i Facebook-grupper. Det var ju faktiskt så det började.