Samtycke är fel väg att gå, tycker Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund. Hon tror på aktivt arbete för att förändra attityder, men inte på att förändra lagen med ett krav på kommunicerad frivillighet. Det är ingen chock, hon har i flera årsagt att det är ”populism” och ”plakatpolitik”, att den som föreslår samtycke ger efter för ”gatans parlament”.

Hon har både rätt och fel. Rätt i att det ofta kroniskt svåra bevisläget kring övergrepp inte kommer att avhjälpas av samtycke. Fel i att en sådan lag skulle ha bara symboliskt värde, att den nu kommer utan medföljande attitydförskjutning.

Jag tror att Anne Ramberg – och flera med henne – gravt underskattar effekten av #metoo, av hur djupt kvinnors vittnesmål och kollektiva kampanjer mot män, samt efterföljande journalistiska granskningar, tagit sig in i våra medvetanden. Även i svenska mäns medvetanden. Till sist.

För sju år sedan upplyste #prataomdet oss alla om att gråzoner vad gäller mellanmänskliga kontakter egentligen bara kan kallas gråzoner så länge en part (mannen) saknar grundläggande respekt för den andras (kvinnans) kroppsliga integritet. Även den gången blev det enormt genomslag. Fler kampanjer följde. Ändå befinner vi oss här. På ett sätt som om vi började från noll igen. Den återkommande, häpna, storögda förvåningen bland män. Oj, är problemet så omfattande … Fruktansvärt! Men samtidigt är något alldeles nytt i och med #metoo.

En formidabel vrede har inte smetats ut till välvillig upplysning av den manliga befolkningshalvan, utan hittade snart sina fokuspunkter. Uthängning med namn och detaljerad gärningsbeskrivning. Uthängning av män som aldrig dömts i domstol, som till och med friats efter rättsväsendets prövning.

Ja, det finns anledning att diskutera diskrepansen mellan sociala och traditionella medier.

Ja, det är farligt att sanktionera drev som alltid utgår från anklagarens moraliska företräde istället för juridikens oskuldspresumtion.

Men för nu – du förstår väl var det här kommer ifrån?

Du ser vreden, hur explosiv och målmedveten den blivit av att ignoreras, av att tvingas snurra i ett kretslopp där kvinnor med jämna mellanrum förväntas reagera mot utbredd övergreppskultur utan att möta annat än tomt ekande löften och manlig solidaritet, så ytlig och distanserad att den är förödmjukande. Addera rättsväsendets oförmåga att hantera det som faller under brottsbalken. Den sortens vrede – smidd under generationer – får marken att skälva. Du som är man kan nog känna det.

Det finns ett engelskt begrepp, ”impunity”, som betyder straffrihet, att ett destruktivt beteende kan fortgå för att ett samhälle saknar vilja och/eller verktyg att utdöma konsekvenser gentemot förövare. Ibland används det kopplat till brott mot mänskligheten. Som den sexualiserade förföljelsen av kvinnor i Kongo-Kinshasa. Det är även applicerbart på Sverige.

Att som svensk man kränka en kvinna – övergrepp, sexistiska anspelningar, missbrukande av ställning – kommer ytterst sällan med konsekvenser. Blickar vänds bort. Vänner och kollegor förväntas vara tysta. Arbetsgivare vill hantera utan för mycket besvär. Ett batteri av ursäkter. En aldrig sinande ström av överslätande argument. Berättelsen vrids ur händerna på den som haft modet att berätta. Anpassa dig, finn dig, glöm och gå vidare.

Men inte längre.

Efter miljoner globala inlägg i #metoo är maktbalansen störd, kanske upplöst för gott. Budskapet är att ingen förövare kan förvänta sig straffrihet, att det väntar en offentlig skampåle för den som inte fångas upp av samhällets nätverk av institutioner. Uthängning som sista desperat åtgärd.

Som sagt, risken med ett sådant parallellt system är uppenbar. Men marken skälver. Hur tryggt står du själv som är man? Tänk att underlaget är dina egna erfarenheter, dina egna handlingar. Hur du under din livstid betett dig mot kvinnor. Ingen preskriptionstid, inga lagparagrafer. I stället rätt och fel som du aldrig får mandat att definiera. Det gör de kvinnor du har mött. Och i deras makt ligger sedan att avgöra vem du är – och om arbetsgivare och andra berörda ska få ta del av den informationen.

Jag tror att #metoo har startat en revolution som äntligen sprängt den manliga skyddsmuren. Det som nu händer kända män – inte drabbar, de kan inte skylla på någon annan än sig själva – sår ett frö hos alla män att ägna sig åt seriös självrannsakan. Det handlar om rädsla. Där tryggheten i position och status för första gången kopplas till kvinnosyn och relationer. Visst, det är en egoistisk rädsla. Men i den finns ett unikt incitament till attitydförändring (och till acceptans för samtycke).

Plötsligt har debatten kommit att invadera den svenska mannens självbevarelsedrift. Ett argument som biter. Beter du dig som ett svin mot kvinnor kan det förstöra ditt liv. Ingen förlåtelse, ingen glömska. Det är obekvämt. Det är vigilantism som struntar blankt i vad som är förtal.

En revolution ur vrede och skräck.

Att det skulle behöva gå så långt.

Att vi män inte lyssnade.

Att vi inte slutade.