Det är nog ingen som missat stormen av berättelser från kvinnor om erfarenheter av sexuella trakasserier i sin vardag under hashtagen #metoo. Den virala kampanjen som startade i USA är viktig eftersom den belyser hur vanligt problemet är och hur det har drabbat hälften av världens befolkning dagligen.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Men att #metoo var ett bra initiativ, det kan nog de flesta skriva under på. Det viktiga är vad som händer sedan, när hashtagen slutat trenda. Och det är här skiljelinjen mellan liberalfeminister och socialdemokratiska feminister börjar. Med en socialdemokratisk och feministisk regering genomsyrar jämställdheten alla politikområden. Och handling kom som brev på posten. Jämställdhetsminister Åsa Regnér aviserade att hon skulle sammankalla arbetsmarknadens parter för samtal.
I slutet på oktober presenterade även regeringen sin generaldirektör för nya jämställdhetsmyndigheten. Myndigheten kommer aktivt att arbeta med jämställdhet på nationell, regional och lokal nivå, genom att stödja och sprida kunskap om jämställdhet. Jämställdhetsmyndigheten har av flera experter såsom riksrevisionen, jämställdhetsutredningen och FN bedömts som helt nödvändig för att jämställdhetsarbetet ska systematiseras och ge effekt.
Jag kan garantera att en alliansregering visserligen hade välkomnat initiativet men konstaterat att det här handlar om att förändra attityder och hänvisat till individers ansvar för sina handlingar. De hade aldrig inrättat en jämställdhetsmyndighet eller kallat parterna till samtal. Ointresset visar också diskussionen om “inte alla män” som vissa ur högern slentrianmässigt försvarar sig med. Jo, alla män. Det är ingen slump att 99 procent av alla sexualbrott begås av män. Det är resultatet av en skev och hämmande mansnorm som genomsyrar hela samhället och som måste motverkas.
Ändå erkänner många inte att de själva ibland agerar efter just de stereotyper man vill bekämpa.
Därför måste vi ha med oss det strukturella perspektivet och jobba med jämställdhet på bred front. Det handlar om en klassmedveten feminism som fördelar makt och resurser från män till kvinnor. Klassfrågan är övergripande. Har vi inte klassmedvetenhet i diskussionen om kvinnors underordnade ställning kommer vi aldrig heller komma till bukt med problemet, för sexuella övergrepp handlar i grunden om att utöva makt. Det har gått igen i historien, vilket de flesta skulle skriva under på.
Att söka sig till roten av problemet innebär samtidigt att man hamnar i en debatt om var det gick fel när resurserna skulle fördelas. Senaste gången i mänsklig historia där jämlikheten var utbredd och norm var under jägar- och samlartiden. Ackumulationen blev därmed startskottet för ojämlikheten mellan både kön och mellan grupper. För att ändra på detta krävs politiska reformer som på riktigt fördelar makt mellan män och kvinnor.
För att uppnå jämlikhet och jämställdhet måste kvinnor få ta del av den sociala jämlikheten. Det innebär att även kvinnor måste ges utrymme att få ta del av social och ekonomisk jämlikhet i form av lika löner, samt rätt till både arbete och representation. Det handlar om att både attackera effekterna men också orsakerna till ojämställdhet. Det är tur att vi har en feministisk regering.
