För när vi pratar om osäkra anställningar och ofrivilliga deltider så är det kvinnorna vi pratar om. Var fjärde kvinna i ett arbetaryrke har en tidsbegränsas anställning. Varannan arbetarkvinna arbetar deltid. Med låga löner och usel pension som följd.
Vi kan också kalla det för vad det är. Fattigdom.
Fyra män stod på presskonferensen i fredags och nöjdast av dem alla var Svenskt Näringslivs vice vd Mattias Dahl. Med de två tunga facken IF Metall och Kommunal bakom sig hade han säkrat de förändringar som han vill ha. För att arbetsgivare ska våga anställa. Med andra ord, att arbetsgivare ska kunna sparka. Ett splittrat LO är ett svagare LO och ett starkare Svenskt Näringsliv.
Och mycket riktigt, inom några timmar hade både regeringen och samarbetspartierna Centerpartiet och Liberalerna gått ut och sagt att nu är det bara att gå vidare med det här.
Stefan Löfven drog en lättnadens suck, kallade det för ett styrkebesked för den svenska modellen. Som om LO inte fanns. Som om en majoritet av LO-förbunden fortfarande inte säger nej till en uppgörelse som de menar innebär alldeles för stora försämringar för sina medlemmar. Framför allt för kvinnorna.
Fyra män målar upp huvuddragen för framtidens arbetsmarknad. Veli-Pekka Säikkälä på IF Metall är nöjd. Han har fått igenom det viktigaste för sina, framför allt manliga, medlemmar i industrin. Större möjlighet till kompetensutveckling. I industrin är inte vare sig ofrivilliga deltider eller allmän visstid ett särskilt stort problem. Och IF Metall meddelade redan tidigt att de var beredda att fortsätta förhandla och ansluta sig till uppgörelsen mellan PTK och Svenskt Näringsliv trots att resten av LO sagt nej. Den gamla konflikten om det så kallade ”märket” uppstod i ny tappning.
Ska det starka mansdominerade facket kompromissa och kanske till och med avstå några fördelar för egen del för att i solidariskt ta strid för lågavlönade kvinnor inom handeln och vård och omsorg?
Svaret har varit nej förut.
Den här gången också.
Vad Johan Ingelskog från kvinnodominerade Kommunal gjorde tillsammans med tre övriga männen på presskonferensen är svårare att förstå. Han pratar visserligen om att det nya i den överenskommelse, som Kommunal tidigare kallat för ”en sminkad gris”, är segrar för förbundets kvinnliga medlemmar.
Men är anpassningar till arbetsgivarens missbruk av kryphål i lagstiftningen verkligen en seger? Arbetsgivarna får fortsätta att använda tidsbegränsade anställningar. Timvikarier kan fortsätta att ringas in från en dag till en annan både i hemtjänsten och handeln. Och när tiden för en fast anställning närmar sig så kan man fortfarande åka ut och ersättas av någon annan som springer på timmar i ett år. Arbetsgivaren kan fortfarande hyvla och kapa allas anställningstimmar (och löner), de måste bara säga till tre månader i förväg.
Lite mer mascara på den sminkade grisen, som Transports ordförande Tommy Wreeth utrycker det. ”En knäck för solidariteten.”
Handels, LO:s tredje största förbund och det med flest kvinnor i privat sektor, är tydliga. Den nya överenskommelsen är absolut ingen seger och Handels kommer inte att ansluta sig.
”Det är för mycket som är dåligt och för lite som är bra”, säger Handels ordförande Linda Palmetzhofer till tidningen Handelsnytt.
För i botten, under ”sminket”, finns de stora förändringarna. De som kommer att göra det lättare för arbetsgivarna att välja vilka som ska få stanna och vilka som ska få gå. Och det när det redan är alldeles för lätt ”att jaga någon på porten” som förhandlingschefen på Lärarfundet, ett annat kvinnodominerat fackförbund, sa redan när PTK som överens med Svenskt Näringsliv. Med en skola som styrs allt mer som privata företag, där bra reklam är det som gäller för att hitta nya ”kunder”, är det ”ett dråpslag på anställningsskyddet”.
Det var därför som LO tog sitt ansvar och sa nej till överenskommelsen. För de svagaste. För kvinnorna. För de som jobbar på osäkra anställningar, med låga löner, med hälsan och livet som insats. För de som faktiskt får sin medellivslängd förkortad samtidigt som högavlönade män kan njuta av ett allt längre och allt friskare liv.
Vilket ansvar de fyra männen på presskonferensen anser sig ha tagit kan alltså aldrig handla om den timanställda vikarien i hemtjänsten eller den butiksanställda i detaljhandeln som har svårt att få pengarna att räcka hela månaden eftersom hon aldrig får mer än en halvtid.
Alla som arbetar fackligt borde veta att på arbetsmarknaden är ingen starkare än den svagaste länken. Och den svagaste länken har precis blivit ännu svagare.
