För ett par veckor sedan gick jag en facklig kurs. Mot slutet av ett pass om arbetarrörelsens historia, vilket verkligen är en historia som har allt egentligen, kom kursledaren fram till dagsläget. ”Och det är därför det är så viktigt att rösta rätt”, proklamerade han över 15-talet kursdeltagare. Alla i rummet visste vad ”rätt” var, det behövdes inte sägas ens. Arbetarrörelsen och Socialdemokraterna har, historiskt sett, varit oskiljaktiga. Det som kallas facklig-politisk samverkan, som syftar till banden mellan Socialdemokraterna och LO har, historiskt sett, varit otroligt bra för Sverige i stort och för arbetarklassen i synnerhet.
Men nu då?
Nu är det andra tider. Idag räcker det inte med att prata om stora och fina reformer som tidigare genomdrivits. Särskilt eftersom många av dem är oigenkännliga idag, ändå. Sjukförsäkringssystemet, den utjämnande skattepolitiken, arbetslöshetsförsäkringen, bostadspolitiken, arbetsrätten, anställningstryggheten och skolan har nedmonterats eller uppluckrats bit för bit under decennier. Privatiseringar, avregleringar, spekulationer och skattesänkningar riktade till redan rika är det nya – och Socialdemokraterna har inte bara en aktiv roll i utvecklingen, man har stundtals varit drivande.
Vad som tidigare kännetecknat Sverige och som gjort oss till ett av världens mest jämlika länder är idag mest ett kärt minne från en svunnen tid.
2008 stoltserade den dåvarande alliansregeringen med att man tillsammans med Miljöpartiet hade kommit överens om nya regler för arbetskraftsinvandring. Sedan dess har arbetstagare från olika länder kontinuerligt utnyttjats på Sveriges arbetsmarknad efter att ha fallit offer för skrupelfria arbetsgivare som getts i princip oinskränkt makt att bestämma själva, efter eget tycke. När fackföreningar undersökt villkoren för gruppen har resultaten genomgående visat att en övervägande majoritet av alla arbetsgivare som sysselsätter arbetskraftsinvandrare fuskar med löner, villkor och arbetsmiljöregler.
Reglerna har skapat en arbetarklass som ställts utanför den ordinarie arbetsmarknaden. I bodar och åkerier berättas om att man ser en ny, tyst arbetarklass välla in på arbetsplatserna. En som jobbar andra tider, längre pass, har sämre utrustning och ofta ingen eller bristande skyddsutrustning. En billigare arbetskraft tillika ett ”hot” mot den befintliga och dyrare arbetskraften, med andra ord. Ett hot – och ett systematiskt utnyttjande av i princip rättslösa arbetskraftsinvandrare – som dessutom består under Socialdemokraternas styre.
Enligt en undersökning som släpptes i veckan kammar Sverigedemokraterna nu hem ungefär lika mycket sympatier bland LO-kollektivets medlemmar som sossarna. Faktum är att SD till och med är något större. Den här utvecklingen har pågått länge och att fler och fler arbetare kan tänka sig att lägga rösten på SD kommer väl tyvärr inte som någon överraskning. Inte desto mindre är resultaten nedslående.
Vad är det som driver arbetare att sympatisera med ett parti som för det första inte kan ett dyft om arbetsmarknaden, för det andra inte vill något som gynnar arbetarklassen och för det tredje gång på gång visat att man befinner sig långt upp i näringslivets röv?
Oklart – nej, egentligen inte. Folk är trötta på mittenpolitik utan syfte och mål, på en arbetsmarknad där var och varannan hela tiden hänger löst och ens jobb hela tiden hotas ersättas av någon annan. I ett samhälle med ökande klyftor mellan arbetarklass och ett allt rikare toppskikt letar den som inte är insatt i eller orkar sätta sig in i politiken på riktigt efter snabba lösningar för att överleva.
Jimmie Åkessons ytliga och lika oinsatta plakatpolitik lockar, uppenbarligen, en hel del.
Tillbaka till den fackliga kursen. Efter motfrågor tvingas kursledaren försöka svara på vad Socialdemokraterna gör nu, idag, som är så bra för arbetare. Det blir tyst. Vad vill de ens? Det blir tyst. Någonstans i tystnaden som uppstår när ett gäng LO-fackligt aktiva försöker komma på vad det parti som man förväntas eller åtminstone uppmanas rösta på, åtminstone för svunna tider skull, ens står för eller har för plan för Sverige – ligger också delvis svaret på varför man läcker sympatier till ett så banalt parti som SD.
Snabba och dåliga lösningar är aldrig bra. Men för många är de nog lättare att greppa än inga lösningar.